Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Dans

En uppgörelse med dansen som konstform

När man måste arbeta utifrån kroppsliga begränsningar, blir resultatet inbjudande och oförutsägbart.

”Fiskedansen och andra kosmiska bekännelser” av Sindri Runudde.Bild: Chrisander Brun

Fiskedansen och andra kosmiska bekännelser

Dansstationen, Palladium, Malmö 26-27/3

Koreograf och kompositör: Sindri Runudde. Musikproducent: Markus Almkvist. Ljuddesigner: Julia Giertz. Ljusdesigner: Ulrich Ruchlinski. Medverkande: Emelie Enlund, Iki Gonzalez Magnusson, Ellen Söderhult, Sepideh Khodarahmi och Marvil Iglesias

Många är vi som rör oss för att må bättre, för att få starkare kroppar, bättre balans och humör. Som använder oss av fysisk ansträngning utan att för den skull göra anspråk på att gestalta något större.
Mellan rörelsen som utövas i landets träningshallar och dansen som konstnärligt uttryck går av tradition en skarp linje. Den konstnärliga dansen är visserligen också ansträngande för utövaren, men detta har inte varit det primära syftet. Dansaren har överlag inte varit en individ, utan en tangent i en klaviatur för koreografen att spela på.
Först på senare år och inte minst i en rad uppsättningar på Skånes dansteater har förutsättningarna för konstformen ifrågasatts. En av dem som varit med i utvecklingen är dansaren Sindri Runudde, som sedan något år tillbaka också är koreograf.
Runudde förlorade på kort tid stora delar av sin syn i den ovanliga ögonsjukdomen Lebers sjukdom, en upplevelse som han har gestaltat i den egna koreografin ”Blind boi diaries”. I sina nya uppsättningar talar han inte längre om sin sjukdom, utan tar i stället fasta på det som blir kvar i dansen när det visuella uttrycket krymper.
Ett lysande blått golv exempelvis, en färg som bryter igenom slöjorna och återkommer i hans senaste verk ”Blå Kongo” och ”Blue java” och dessutom i ”Fiskedansen och andra kosmiska bekännelser”, som nu ges på Dansstationen i Malmö.
På golvet turas fem gestalter om att ta klivet fram och berätta en historia. Kropparna är inte de vanliga, professionellt skolade utan ser ut som folk gör mest. Vanliga människor. På samma vis utgår koreografin från gympassets mest grundläggande moves, ackompanjerade av rytmiska berättelser som för tanken till barnramsor.
Workout och charader och en avslappnad attityd gränsande till det fnissigt lekfulla. Budskapet är sympatiskt och rymmer en djupare klangbotten är den först synliga, glättigt inbjudande. Det handlar om att med rytmen och rörelsen som hjälp hålla rädslan för det stora mörkret i schack.
Tilltalet är inkluderande också mot publiken, som bjuds in i det lysande blå för att med slutna ögon fokusera på rytm och andning. Alla får vara med, mindfulness och en tydligt sänkt gard mot de konstnärliga anspråken. Bra så, men för min del hade mörkret och allvaret gärna fått dröja sig kvar i utkanten av ljusfältet, som kontrast till den väl febrilt blinkande discokulan.
Gå till toppen