Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rapparen Navs hävdelsebehov är tröttsamt

Musiken är lättlyssnad och lite mysig, men engagerar inte Ida Skovmand.

Bild: Republic Records

Nav

HIPHOP. Bad habits.

Den allra första scenen den kanadensiska rapparen Nav uppträdde på var 02 Arena i London, inför 20 000 människor. Han var där som The Weeknds gäst och under konserten råkade han under en kort obekväm stund få ögonkontakt på någon i publiken just när personen frågade sin kompis vem snubben på scen var. Sedan dess har Navs mål varit att få ihop en publik som vet vem han är.
På hans andra fullängdare, exekutivt producerad av just The Weeknd, behandlar han bland annat detta nyfunna kändisskap.
I centrum av Navs uttryck finns en monoton rap som tack vare rikligt med autotune ibland nästan glider över i sång. Låtarna är lättlyssnade, produktionen stundtals mysig, men helheten engagerar inte. I sina texter är han noga med att påminna om sin egen originalitet men musiken är minerad med déjà vu. Kanske finns det också en koppling mellan det jämnslöa tempot och den hostmedicin och andra dåsighetsframkallande mediciner som han, likt många andra rappare, refererar till i sina texter.
Lika delar irriterande och omodernt framstår dessutom sättet han presenterar sina romantiska erövringar ("bitches" och "hoes" i all oändlighet). Nobodyn som aldrig fick tjejer verkar vara i stort behov av att i straffa de tjejer som nu faktiskt visar honom uppmärksamhet. En vanlig bieffekt förknippad med att lyssna på dessa redogörelser: trötthet.
Gå till toppen