Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Mattias Karlsson (SD) får mysa genom rutan.

Om SD-ideologi säger Mattias Karlsson-dokumentären inte mycket, men om ”vanligt folk”. S gör klokt i att titta, lyssna och lära.

Mattias Karlsson i sitt politiska landskap.
Seger eller död.
Det var tisdagen efter valet och Sverigedemokraterna var besvikna. Partiet hade gått framåt, visst, men 17,6 procent var ju ändå långt ifrån de 25 eller rentav 30 procent som förtida segervissa hojtat om. På Facebook peppade då chefsideologen Mattias Karlsson med ett bombastiskt inlägg som påstod att Sverige ”varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge” men alltid segrat, mot alla odds, tack vare en liten grupp orubbligt envisa patrioter. Läs SD. Och dess följare.
Nu var det dags igen att kämpa för ”vår kulturs och vår nations överlevnad”.
Radikal nationalism. Seger eller död.
Det här är lite svårt att koppla till mysfarbrorn som traskar runt i sitt småländska landskap och betraktar lamorna i beteshagen: kulturkrock, ja, men de är okej. I hans hasor hänger gamle klasskamraten Kalle Segerbäck med tv-kamera: det blev dokumentären Mattias Karlsson – Året fram till valet, men den kunde lika gärna heta Mattias –The Movie. Eller Mänsklig man i mysig miljö.
Mattias kämpar på med tillvaron som ensamförälder, Mattias stryker skjortor, Mattias handlar på Dressman. Mattias försöker uppföra sig på ett sätt som "bryter mot nidbilden" av en Sverigedemokrat. Mattias står upp för folket, trots alla år i politikens toppskikt får han pysa förakt mot eliten, han är ”småländsk arbetarklass” från Jante som inte förstår ”Zlatanmänniskor” som alltid tror de är bäst.
Mattias vet hur det är att leva Svenssonliv.
Fast med riksdagsmannalön, då.
I oberoendets namn, detta är ju public service, är det väl nu bara att vänta på något snarlikt om andra gruppledare i riksdagen? Christer Nylander (L) på löparrunda i Åhus, hur låter det? Stadsvandring i Kristianstad med Annelie Karlsson (S)? Hon är ju okänd, så det vore ren folkbildning.
Det kan inte bara vara SD som ska ha draghjälp.
Mattias är ju inte bara en Mattias-vem-som-helst, utan tillhör sedan två decennier Sverigedemokraternas innersta krets. Med hela sig får han här gestalta partiets politiska landskap, komplett med röda stugor och lien som slipas. Strax före sluttexterna kungör han att han nu lämnar gruppledarskapet – för att bli en bättre pappa och hitta tillbaka till sig själv.
Mänskligt, mänskligt; 92 minuter på SVT-play utan en enda knivig fråga. Bara mys. Propaganda.
SD framstår här som partiet för vanligt folk och vanlig vardag. Det står i stark kontrast till det gamla arbetarepartiet S, maktpartiet som tappat markkontakt.
I en nyckelscen sitter Mattias Karlsson på verandan med sin pappa, den där sortens pappiga typ som har fördragsamheten med ungdomligt övermod. Kaffe i kopparna, sommar i landskapet. Skandalen i Transportstyrelsen har precis tvingat Stefan Löfven (S) att sparka två ministrar.
”Nu blir det inte ens extra möte i riksdagen då”, säger den yngre och den äldre svarar att det gjorde han bra, Löfven, fast den yngre tycker att statsministern borde ha avgått. ”Njoo, njaa, det är väl tveksamt”, svarar den äldre och så fortsätter samtalet, de tycker olika, men ingen är hätsk och allt slutar med den äldres ”jajaja … ja”.
Olika vyer, säger pappan, ”det är mamma och jag som håller dig på jorden”. Han verkar sympatisera med S. Sonen är en del av SD:s kärna.
Far och son illustrerar ett generationsskifte: SD växer som arbetarparti.
Medan SD fortfarande har sin starkaste väljarbas bland män utan högre utbildning utanför storstäderna är det gamla arbetarepartiet (S), som nu valt att kalla sig Framtidspartiet, i majoritet i väljargrupper som består av människor som inte arbetar.
Mer än hälften av de väljare som definierar sig som arbetare röstade i höstas antingen på SD eller ett alliansparti. Samtidigt växer SD också bland pensionärerna.
S gjorde sitt sämsta val i demokratisk tid. Och opinionen utvecklas inte gynnsamt – väljarna uppskattar inte att S betalar med liberal politik för fortsatt maktinnehav.
I SVT:s Agenda (24/3) försökte Anna Hedenmo intervjua statsminister Stefan Löfven efter förra helgens S-kongress. Ja, försökte, för svaren var minst sagt vaga:
I arbetarrörelsen luftas ett brett missnöje med arbetarpartiet? "Löntagarnas parti", säger statsministern. LO-medlemmarna flyr, varför? "Det var helt rätt att göra januariavtalet." Är det förklaringen? "Kompromissen i sig var nödvändig, helheten i avtalet är bra." Men nu blir det ju mittenpolitik? "Staten skjuter till tillräckligt med resurser." Hur ska LO-väljare lockas tillbaka från SD? "Vi har lagt om migrationspolitiken" i väntan på gemensamma regler för EU, svarar Löfven.
Nej, det här blev inte bra, Socialdemokraterna. Goddag – yxskaft. Kommunikationskatastrof.
Medan Mattias Karlsson småpratar i sommarsköna hagar och når ända fram.
Nu ska han bygga upp en ”konservativ” tankesmedja och ”konservativ” kulturverksamhet. SD har nämligen fattat hur en slipsten ska dras och anammat klokskapen från den amerikanska ytterhögersajten Breitbart,där Donald Trumps strateg Steve Bannon en gång tog sats:
Politiken finns nedströms från kulturen.
Det gäller att småmysa sig hela vägen till hjärtat. Seger eller död.
Gå till toppen