Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Thomas Millroth: Ett öde rum kan också vara konst

Två utställningar gör upp med gamla myter om tomhet och tystnad.

Helena Fernández-Cavada tolkar tomheten.Bild: Helena Fernández-Cavada

Helena Fernández-Cavada, Krognoshuset Aura, Mårtenstorget, Lund, t o m 21/4.

Carla Zaccagnini, Obra, Stora Varvsgatan 12-14, Malmö, t o m 4/5.

Helena Fernández-Cavadas utställning på Krognoshuset är så gott som tom.
Hur ska jag förstå det? Har det någonting att göra med de gamla hederliga begreppen tomhet och tystnad från 1900-talets konst? Typ John Cages stycke, eller snarare paus, för piano, ”4’33’’”. Det lever vidare och har blivit en vandringshistoria. Men för några år sedan frågade sig den franske musikern Matthieu Saladin om tystnaden i ”4’33’’” bara är en myt. Han spelade av skivan med kompositionen i maximal förstärkning och resultatet blev ett fyrverkeri av knaster och brus. Myten sprack, och Saladin blev så förtjust i sitt fynd att han gav ut det som ett eget stycke.
Myter är till för att genomskådas och i tystnaden finns alltid något som först inte märks. Vi bara förutsätter att det är tomt.
Helena Fernández-Cavada på Krognoshuset i Lund.Bild: Helena Fernández-Cavada
Inte heller Fernández-Cavadas utställning visar sig vara tom. Jag ser spridda spår efter något som varit. Dricksglas i källaren, tomma spikar på väggarna, övergivna glasskivor i ett hörn, en ensam arkitekthurts mitt på golvet. Inne på kontoret hänger två teckningar. Lokalerna är tömda, utställningen verkar ha ägt rum men plockats ner. En liten övergiven bild får mig att tänka efter, två snabbt skissade händer knäppta över magen. Den ser ut att bära på något, framför allt svär den mot varje tolkning av utställningen baserad på gamla femtiotalsmyter om tomhet och tystnad. Snarare uppmanar den besökaren att ha tålamod och att ta sig tid.
Nyfiket drar jag ut lådorna i arkitekthurtsen och finner alla bilderna. Steg för steg kan utställningen rekonstrueras med hjälp av den utsökta katalogen, där alla verk är dokumenterade innan de plockats ner. Glasen i källaren visar sig ha varit en svindlande pelare ända upp till taket.
Det kan ta tid att se igenom tomhet och tystnad. Fernández-Cavada sysslar ofta med det förflutnas närvaro i vår samtid. Nu får jag som besökare pröva på hur det är att befinna sig i ett passerat tempus som inte syns men som ändå betyder något. I en brevväxling med sin mor har konstnären tidigare undersökt vardagen för en kvinna under fascismen i Spanien. Det här är inte lika dramatiskt, men skuggorna och reflexerna i bilderna antyder gestalter och aningar. Kalenderbladen hon klistrar ihop i teckningarna talar sitt tydliga språk. Då är alltid närvarande i vårt nu. På ett liknande sätt täcker hennes handskrivna textrader varandra som i ett visuellt brus. Men de är inte stumma, de måste bara läsas noga.
Carla Zaccagnini på Obra.Bild: Obra
Ord som upprepas blir till sist till tomhet och brus. Det har Carla Zaccagnini studerat genom att leta rätt på gemensamma ord i alla världens nationalsånger. Spalt efter spalt med glosor på massor av språk fyller nu Obras väggar, som förvandlas till ett enda multilingvistiskt brus. Det är förstås mycket frihet, blod, arbete, hopp, tapperhet och naturligtvis omdiskuterade högerpopulistiska klyschor som seger och död. Men så ser ju de nationalistiska högtidstalen och propagandan ut. Slagord ger legitimitet åt känsla och handling.
Johanna Zetterqvist, Hedda Heiskanen, Lydia Holmlund och Gerda Holmquist tolkar Carla Zaccagninis konst.Bild: Obra
Det som är annorlunda är hur Zaccagnini förtätar detta internationella, nationalistiska sorl genom att gå vidare med tonsättningarna av hymnerna. De har lagts över varandra så att de vanligaste tonerna ska klinga ihop. Arrangemanget för fyra musiker är en eftertänksam omelodisk punktmusik som glesnar allteftersom den tonar ut. Pauserna är viktiga revor i bruset. Tystnaden är inte tom, orden på väggarna skaver. Till sist mynnar musiken ut i en nästan outhärdligt lång paus och slutar med en suck.
50-talets vandringshistorier är vad de är – myter. Tomhet och tystnad syns och hörs bättre hos Fernández-Cavada och Zaccagnini.
Fakta

Helgtips

1. Gör en utflykt till Österlen för att se storartat måleri av Julia Selin och Sofie Josefsson på Galleri Thomas Wallner, Simris, t o m 28/4.

2. Maria Lavman Vetö visar sina märkliga konstruktiva eller minimalistiska målningar som utgår från frånvarorapporter i en förunderlig och förvånande förvandling, Höörs konsthall, t o m 14/4.

3. Martin Wickström, ”Sju nya målningar”, är ett spännande måleri som ni inte bör missa, Galerie Leger, Stora Nygatan 53, Malmö, t o m 10/4.

Gå till toppen