Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Seglivade ledare kan utmanas av Afrikas unga

Protester mot den sittande makten rasar i Algeriet och Sudan – och frustrationen stiger hos den växande unga befolkningen. Men ländernas maktfullkomliga presidenter har fortfarande gott sällskap på kontinenten, där hälften av världens 24 längst sittande politiska ledare finns.

Hundratusentals har demonstrerat i Algeriet under de senaste fem veckorna, för att uttrycka sitt missnöje mot landets 82-årige president Abdelaziz Bouteflika. Arkivbild.Bild: Anis Belghoul/AP/TT
Svart rök stiger runt demonstranterna i Sudans huvudstad Khartum. På en flagga som hålls upp av två unga män syns siffran fem, överstruken med svarta streck.
– Bort med president Bouteflika, skriker någon i videon som laddats upp på Twitter, följt av slagordet ”Nej till ett femte mandat!”.
De sudanesiska aktivisterna visar solidaritet med Algeriet, som i flera veckor har demonstrerat i hundratusental för att kräva president Abdelaziz Bouteflikas avgång.
På Khartums gator ekar avgångskraven framför allt mot Sudans egen president, Omar al-Bashir. En våg av protester har skakat landet sedan i mitten av december, efter att omfattande subventioner på livsmedel togs bort, vilket bland annat trefaldigade priset på bröd.
Historiskt och politiskt har Sudan och Algeriet lite gemensamt. Men länderna styrs båda av åldriga presidenter, som klamrat sig fast vid makten i årtionden.
Hälften av världens 24 längst sittande politiska ledare regerar på den afrikanska kontinenten, enligt den amerikanska nyhetssajten Axios.
De flesta har säkrat sin makt genom så kallade ”mjuka kupper”, alltså genom att skrota eller ändra lagar som begränsar åldern, eller antalet mandatperioder, som en sittande president får ha.
– Förutom att manipulera författningen har dessa ledare försvagat eller helt och hållet raderat den politiska oppositionen, säger Ibrahim Anoba, statsvetare och redaktör för nätplattformen African Liberty, som tillägger:
– Man får heller inte glömma att det var västländer som införde diktatoriska statsskick i de forna afrikanska kolonierna.
Att ledarna ser till att säkra sin makt kan också handla om en ren självbevarelsedrift, enligt forskaren Jesper Bjarnesen vid Nordiska Afrikainstitutet.
– Afrikanska val hamnar ofta i ett ”the winner takes it all”-läge. När makten byts ut förlorar forna ledare inte bara sitt inflytande, utan också sin sociala trygghet och säkerhet, säger han.
Medelåldern på Afrikas politiska ledare är 62 år. Bland de femton längst sittande ledarna är siffran betydligt högre, 77 år.
Det är flera decennier äldre än den genomsnittliga afrikanen. Kontinenten Afrika har världens yngsta befolkning, med en medelålder på lite drygt 19 år. Om 30 år väntas Afrikas unga – alltså de som är upp till 24 år gamla – ha ökat i antal med 50 procent, enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP.
Ändå får många unga afrikaner kämpa för att göra sin röst hörd, säger Ibrahim Anoba:
– På många håll har man uteslutit unga genom att höja den nedre åldersgränsen för politiska kandidater. Ungas intressen negligeras konstant för att gynna en uråldrig politisk elit.
Men demografin kan ändå ha betydelse, eftersom en stor ung befolkning ofta anses avgörande för förekomsten av proteströrelser.
När den arabiska våren föddes i Nordafrika i slutet av 2010 stod de unga vid frontlinjerna, utrustade med sociala medier och ett växande ursinne över statlig kontroll och arbetslöshet. Rörelsen välte maktfullkomliga ledare i regionen, och spred en revolutionär anda som nådde vissa delar av Afrika söder om Sahara.
I Burkina Faso och Burundi, vars ledare hade suttit länge vid makten, bröt stora protester ut 2014 och 2015.
– Jag hörde då flera unga tala om en ”afrikansk vår” inspirerad av det de sett i arabvärlden. Men medan Burkina Faso lyckades få till stånd ett maktskifte, mötte demonstranterna i Burundi våldsamt motstånd innan rörelsen hann få större spridning, säger Jesper Bjarnesen.
Våldsamt motstånd har också mött demonstranterna i Sudan. Ett 30-tal personer har mist livet sedan december enligt officiella uppgifter, men aktivister talar om dubbelt så många. Trots det, och trots det undantagstillstånd som infördes av president Omar al-Bashir den 25 februari, fortsätter protesterna.
Sudanesiska aktivister följer förloppet i Algeriet noga, menar Ibrahim Anoba.
– Om Bouteflika tvingas bort kan det mycket väl skapa en snöbollseffekt, och ge en skjuts i Sudan. Därifrån är steget inte långt till länder som Kamerun och Tchad, säger han, men understryker att ett sådant förlopp kan få oönskade konsekvenser.
– Många av dessa ledare har knutit hela det politiska och ekonomiska systemet kring sig själva. Om de störtas riskerar vi att se efterträdare som är ännu värre.
Jesper Bjarnesen tror däremot inte på det scenariot.
– Arabiska våren har i många fall övergått till en arabisk vinter, med kaos i Jemen, Syrien och Libyen. Det kan fungera som en avskräckande faktor.
Fakta

Bakgrund: Afrikas längst sittande ledare

Teodoro Obiang Nguema Mbasogo, Ekvatorialguinea. Tillträdde 1979. Tid vid makten: 40 år.

Med en blodig statskupp stal president Obiang makten från sin farbror 1979. Med hjälp av det lilla landet Ekvatorialguineas oljeexport har han och hans familj skott sig på både pengar och makt, och han har bland annat utnämnt sin son, som dömts i sin frånvaro för förskingring och pengatvätt i Frankrike, till vice president. Samtidigt bedömer Human Rights Watch att runt hälften av befolkningen saknar tillgång till rent vatten.

Paul Biya, Kamerun. Tillträdde 1982. Tid vid makten: 37 år.

Han kallas "den frånvarande presidenten" eftersom han gärna reser utomlands på privata semestrar. Det är en ganska mild invändning mot president Paul Biya, som också anklagas för riggade val och hårdföra nedslag mot den politiska oppositionen. 2008 säkrade han sin framtid vid makten genom att skrota den lag som begränsar det maximala antalet mandatperioder för en sittande president.

Yoweri Museveni, Uganda. Tillträdde 1986. Tid vid makten: 33 år.

Som efterträdare till den hårdföre diktatorn Idi Amin, som störtades 1979, anses Yoweri Musevenis ledarskap ha bidragit till ett stabilare och säkrare Uganda. Men människorättsaktivister och journalister vittnar om rädsla för förföljelse. Museveni har tidigare sagt att Afrikas stora problem är "övervintrade" presidenter, men har nu ändrat inställning. Inför valet 2021 är den 74-årige presidenten nominerad av sitt parti att kandidera igen – en sjätte gång.

Denis Sassou Nguesso, Kongo-Brazzaville. Tillträdde 1979 och igen 1997. Tid vid makten: 34 år.

Denis Sassou Nguessos tid vid makten är uppdelad i två perioder, med en paus på fem år mellan 1992 och 1997. Men anklagelserna om människorättskränkningar och korruption kvarstår, trots att presidenten så sent som i fjol lovade att ta krafttag mot den ekonomiska brottsligheten. Utredningar om korruption i samband med oljeaffärer har öppnats mot Sassou Nguesso och hans familj i en lång rad länder. 2017 startades uppropet #sassoufit, en ordlek på det franska uttrycket för "nu räcker det", i protest mot presidenten.

Omar al-Bashir, Sudan. Tillträdde 1993. Tid vid makten: 30 år.

Efter att ha lett en militärkupp, som 1989 avsatte den demokratiskt valde Sadiq al-Mahdi, blev Omar al-Bashir Sudansde factoledare. Han intog presidentämbetet 1993. Omar al-Bashir är internationellt isolerad efter att ha efterlysts av Internationella brottsdomstolen (ICC) för att ha medverkat till folkmordet i Darfur.

Gå till toppen