Jag kliver ut på Fleet Street i London och slår på min telefon. Ett meddelande från Aktuella frågor undrar om jag kan skriva en artikel om brexit, och jag tänker: Vad finns det egentligen att säga? Sankt Paulskatedralen lyser upp himlen. Vid Tower Bridge pågår ett fyrverkeri. En bit längre bort vid Themsen skulle det om några dagar vara en stor fest för att fira landets uttåg från EU. Jag hade tänkt att detta skulle bli mitt sista besök i EU-landet Storbritannien: ett farväl. Men brexit har skjutits upp för att parlamentet inte kan komma överens om hur landet ska lämna EU. Ingen vet vad som händer nu.

Jag är en obotlig anglofil och tänker, likt Forrest Gump, att vad som än händer i framtiden kan den bäst upplevas till fots. Jag vandrar västerut och kommer snart till kända kvarter: Aldwych, där jag en gång studerade vid London School of Economics. På min tid var vi åtta svenska utbytesstudenter här, nu är det närmare 50. Jag fortsätter längs gatan The Strand och hör Europa överallt: italienare i kaféet, spanjorer som säljer glass, och en danska från Roskilde som tycker att mitt skägg behöver trimmas.

Alla vi som har liv och lojaliteter utanför hemlandet har fått höra att vi ska skämmas för vår globalistiska elitism, men Storbritannien erbjuder en annan bild. Många av de miljoner européer som bor i landet är unga. De har enkla jobb och skaffar sig erfarenheter av världen trots en tunn plånbok. Det är de som kommer att drabbas värst, särskilt om det blir en hård brexit. Miljardärerna som flyttat till London kan köpa sig frihet. Men utbytesprogrammen för studenter kommer att skäras ned. Att anställa folk från ett EU-land kommer att kräva mer byråkrati, till och med tillstånd. Det blir oklart vem som ska betala för den som behöver sjukvård.

Jag traskar vidare mot Trafalgar Square och vänder ner mot parlamentet. Det som slår mig är hur tomt området kring Westminster är. För några dagar sedan trängdes en miljon människor här för att demonstrera mot brexit. I två års tid har väggar och staket varit nerklottrade med affischer för eller emot brexit – oftast emot. Just nu, när det pågår en omröstning i parlamentet om vilken slags brexit som kan få majoritet, är det bara mörkt. De ljus man kan se är från några tv-kameror.

Brexit har blivit en parodi. Storbritanniens politik är som en sketch av Monty Python eller Ricky Gervais. Ingen har kontroll – allra minst premiärministern Theresa May – och risken är att parodin snart blir en tragedi. Få vill lämna med en hård brexit, men i det oerhört förvirrade klimat som nu råder är det en sannolik utgång.

Det känns overkligt. Länder i Europa kan såklart stå utanför EU, men samtidigt vara nära. Norge är ju inte med i den europeiska klubben, men det är fortfarande Sveriges närmaste partner för handel och gemenskap. Men en hård brexit skulle inte göra våra relationer med Storbritannien lika dem med Norge. Nej, det skulle snarare leda till ett sammanbrott i många av de samarbeten som vi nu har med öriket.

Handel och ekonomi skulle drabbas. Våra exportföretag skulle få problem, allt ifrån bilkomponenter till cider skulle möta tullar i handeln med Storbritannien. Svenska storbolag som är beroende av Londons kapitalmarknader skulle få ökade kostnader för att finansiera sina investeringar.

Företag kommer inte att kunna skicka data obehindrat över gränsen, vilket radikalt ökar kostnaderna för mindre företag att bygga verksamhet i Storbritannien. Revisorer, arkitekter och andra yrken som kräver särskild ackreditering kommer att behöva skaffa sig nya tillstånd för att få arbeta över gränsen. E-handeln kommer att få det svårt med att hantera moms, och konsumenterna får i slutänden betala mer för sina produkter. Läkemedel som säljs under en licens från EU blir förbjudna till dess att den brittiska regeringen kunnat utfärda nya godkännanden.

EU har varit duktigt på att hantera ju dessa ”små” problem, all den byråkrati som uppstår så fort det handlas med ett annat land. En hård brexit kastar oss tillbaka till en tid av oändliga blanketter och byråkratvälde. Men EU är också ett samarbete för de stora problemen, de som handlar om vår säkerhet och Europas förmåga att forma sin egen framtid. Och ett är klart: en hård brexit skulle vara katastrofal.

Storbritannien är ett av få länder i Europa med nämnvärd militär kapacitet. Det har en avancerad underrättelseverksamhet och är det enda landet i Europa som deltar i Five Eyes, den USA-ledda alliansen för underrättelser. Landets bidrag till terrorismbekämpning i Europa har räddat många liv. Och, tänker jag, om EU och Storbritannien inte ens kan hitta ett sätt att handla spånskivor utan tullar lär lojalitetsplikter i säkerhetspolitik och brottsbekämpning bli mindre värda. Europasamarbetets erfarenhet är ju att de stora problemen inte kan hanteras om man inte först löser de små problemen.

Jag stannar till på Picadilly Circus. En kör med sångare från alla EU-länder sjunger Beethovens nia. Det finns en framtid för ett nära samarbete mellan EU och Storbritannien efter brexit. Men ställd inför en hård brexit blir resultatet kaos.

Fredrik Erixon är chef för den Brysselbaserade tankesmedjan Ecipe.