Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mårten Belin: Vi arkitekter rycker reflexmässigt ut till rosthusets försvar

Kvarteret Sofia är en byggnad som inte på långa vägar blivit det den var tänkt att bli. För att på bred front höja kvaliteten behöver spelreglerna ändras, skriver arkitekten Mårten Belin.

Kvarteret Sofia på Drottninggatan i Malmö har utsetts till Sveriges fulaste nybygge.Bild: Hussein El-alawi
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Arkitekturupproret har funnits sedan 2014, och beskriver sig så här: ”En politiskt obunden folkrörelse som kämpar för vackrare och trivsammare städer och boendemiljöer”. De subjektiva utsagorna om att nya hus är fula motiveras med att över 75 procent av befolkningen sägs föredra en historiskt inspirerad arkitektur. Deras inlägg riktar udden mot fyrkantiga byggnader, så kallade lådor. Även formmässigt djärva nya byggnader avfärdas som migränframkallande.
Årets vackraste byggnad enligt Arkitekturupproret är Brf Sparven i Norrtälje. En byggnad som så gott det nu går med dagens byggmetoder ser ut att ha minst 100 år på nacken. Den hade också kunnat vara från 1987, då postmodernismen härskade. Arkitekturupprorets ”pris” för årets fulaste byggnad, Kasper Kalkon-priset, gick till det rostiga huset i kvarteret Sofia i Malmö.
Vi arkitekter ser oftast inte vägen framåt i pastischer. Vi ser att Arkitekturupproret inte förstår orsakerna bakom arkitekturens utveckling. Vi vet att rosten kommer att anta en vacker, rödbrun färg. Och reflexmässigt rycker vi ut till den rostiga byggnadens försvar. Men det vi borde se är också en byggnad som inte på långa vägar blivit det den var tänkt att bli.
Jag passerar kvarteret Sofia nästan dagligen. Det jag ser är fula svarta stuprör som klänger längs de smäckra vita pelarna och förgrenar sig i fula trattar vid takkrönet. Jag ser att de nästan osynliga balkongräckena av glas bytts mot vita standardräcken. Jag ser att fönster krympts jämfört med ursprungsförslaget, så att fasadens proportionering försämrats. Jag ser fula ventilationshuvar och takstegar på takvåningen, och fula brandluckor i husets sockel.
Det är vad vi professionellt verksamma arkitekter borde se. Vi borde debattera varför det är så svårt att förverkliga vacker arkitektur och hur vi kan bidra till att det blir bättre. Processen för kvarteret Sofia är typisk. En arkitekttävling vinns av den danska byrån Vandkunsten. Förslaget är fint, men har stora brister i förhållande till svenska byggregler och skulle bli alldeles för dyrt att bygga. Ett svenskt arkitektkontor kopplas in för att anpassa byggnaden.
Ritningarna passerade min arbetsplats ett par gånger på vägen, då entreprenörer ville ha rådgivning kring hur det skulle kunna förverkligas. Minst en av de större entreprenörerna valde att inte räkna på projektet, då de såg så stora svårigheter att uppfylla myndighetskraven och att genomföra projektet till en rimlig kostnad.
Projektet passerar bygglov och en entreprenör upphandlas. Sannolikt efter hårda prisförhandlingar. Ett tredje arkitektkontor anlitas för att ta fram bygghandlingar. Kraftiga anpassningar görs för att klara kostnadsnivå och byggregler. Alla inblandade bidrar i denna process, för så är spelreglerna. Om detta hus hade byggts i Danmark hade ursprungsarkitekten fullföljt projektet. De tekniska kraven hade varit lägre, och de arkitektoniska högre. Idag syns inte ett spår av projektet på Vandkunstens hemsida.
Så när Arkitekturupproret anklagar oss arkitekter för att ligga bakom förfulningen blir vi provocerade. För att vi vill se en väg framåt som inte är bakåt. För att vi innerst inne också är frustrerade över bristen på god arkitektur. För att vi blir påhoppade för sådant vi inte har makt över.
Villkoren för svensk arkitektur avgörs av en mängd förhållanden. Ekonomiska ramar som sätts av betalningsförmåga, finansiering, markpriser, byggkostnader. Till det kommer en stor mängd myndighetskrav som är starkt kostnadsdrivande och begränsar friheten i utformningen.
Möjligheterna att styra ett byggprojekt är störst i början. De tidiga skedena ägs av aktörer som sällan är med och slutför projekten. Politiker, ackvisitörer, projektutvecklare och tjänstemän skapar visioner och lämnar vidare projekten till andra som ska förverkliga dem. Men att först skapa en vision, sedan bestämma vad det får kosta och vilka krav som ska ställas på produkten, och till sist överlåta åt en entreprenör att få ihop ekvationen är inte en väg till ett bra slutresultat.
Man kan till exempel undra över vad som sker med Culture Casbah i Malmö. Tävlingsförslaget visar en djärv skapelse som tycks utmana tyngdlagen. De skisser man kan se på nätet idag visar ett kraftigt uppstyrt projekt. Ett rakt och ganska trist glastorn ser ut att bli resultatet.
Arkitektens särskilda förmåga är att väva samman alla aspekter och skapa en väl gestaltad helhetslösning. Vi kan beakta alla de faktorer som vi vet kommer att påverka projektet, och prata ärligt med våra beställare om vad som fungerar och vad som inte fungerar. Vi kan skaffa oss tillgång till teknisk kunskap för att skapa hållbara visioner.
Men för att på bred front höja kvaliteten behöver spelreglerna ändras. Vi har nedprioriterat estetiska och arkitektoniska frågor till förmån för funktion, säkerhet, ekonomi och komfort. Detta är inte något arkitekter kan ändra inom ramen för sina uppdrag. Det är en uppgift för hela samhället, från politiker till oss alla som bor och verkar i husen.
Gå till toppen