Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Metal som känns som en innerlig kram

Latitudes går från klarhet till klarhet, konstaterar Jonn Palmér Jeppsson.

Bild: Debemur Morti

Latitudes

METAL. Part island.

Franska etiketten Debemur Morti brukar erbjuda allt man kan önska av motsträvigt oväsen från avgrundens rand – låt dig uppslukas av Terra Tenebrosa, Vassafor och Death Fetishist och vänd inte tillbaka – men man kan visst inte lita på någon nu för tiden. Brittiska Latitudes är ungefär det motsatta: fem korthåriga britter som aldrig har ägt en munkkåpa, vänt kors uppochner eller tänkt att Ritual Butcherer skulle vara ett representativt artistnamn, utan insett att det görs alldeles för lite metal som känns som en innerlig kram.
Musikaliskt är de inte väsenskilda från sina bolagskamrater – gitarrerna ekar av melodisk black metal och trummorna smattrar på ordentligt emellanåt – men det finns ingen aggression i spelet, bara intensitet. Och dynamik! I metal brukar akustiska gitarrer ställas fram som pynt, men Latitudes låter som om musiken är skriven för akustiska instrument och med varsam hand knådats ihop med metal där det passar. Vokalisten Adam Symonds sjunger som en Matt Bellamy som bytt megalomani mot Stesolid.
Helheten låter som den felande länken mellan (bandet) Isis och Tim Buckley och är förmodligen en potent ingångsdrog. Det måste vara så Debemur Morti tänker.
Gå till toppen