Å ena sidan är Chigozie Obiomas ”Minoritetsorkestern” en rätt så enkel och uppbygglig kärlekshistoria där det dyker upp hinder som ska övervinnas – och där jag hela tiden tänker på vad som nog kommer att ske härnäst.

Å andra sidan är romanen så mycket mer än en infriande raksträcka som leder till himlen.

För här blir vi bekanta med hönsfarmaren Chinonso som lever i sitt Nigeria, men bakom ögonlocken ser hela världen. Och där långt borta någonstans finns både bildning och utbildning. Och det behöver han, den fattige, om han ska få den välbärgade Ndali som han redan tidigt i boken räddat undan döden. Han säljer vad han har för att kunna åka till Cypern och studera. För han vet att om man ska komma till bergets topp så måste man börja vid dess fot.

Ja, det existerar mycket bortom alla dessa till synes enkla episoder om barn som överger seder, om promenader mot staden, om barndomens blick på djur som dödas, om ordlekar och ordens betydelser, om karnevaler, om pilar som riktas mot en försvarslös mans bröst, om tavlor som föreställer en man som sakta stiger uppåt, om kosmologins många universum och trosuppfattningar.

Där finns framför allt en riktig blåsning, ett lurendrejeri modell större, som får mig att snyfta.

Boken går vidare från dessa lögner och blir något slags försvarstal till allsköns högre makter för varför folk gör som de gör: det andliga och materialistiska krockar, men hör också samman, som om de båda både beskyddar och bevakar varandra. Så vad göra?

Ofta tvingas jag stanna till under läsningen för bilderna som Obioma målar har flera färglager i sig och luktar ... rök, som om något bränts vid: det som Obiama visar som trycker ner oss, säger samtidigt att vi alla växer av att säga saker som vi inte vet var de kommer ifrån.

För att tala klarspråk: Chigozie Obioma – som är född 1984 i Nigeria, men nu bor i USA och slog igenom med ”Fiskarmännen” – har berättelsens många skikt i sina händer. Han knuffar den gamla historien in i vår tid och trollar så att också det magiska blir realistiskt. Detta är en språkets bok – som översättaren Ninni Holmqvist får att skina – om en bondpojke som vittnar om var vi hamnar om vi vägrar stanna i offerrollen. Obioma tar oss till återvändsgränder bara för att peka på andra vägar. Också när texten slirar, som den ibland gör just för att framhålla kärlekens omöjlighet, så hörs det ändå att lyckan är möjlig, om man tar sig igenom tro och hopp och vadar i kärlek.

”Minoritetsorkestern” är en lika sagolik som tragikomisk bön, med tusen röster. Ju fler av dem som Chinonso talar till, desto mer ser man hans kamp mot den smärta han drabbas av på grund av andras svek.