Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Mats Skogkär: Barn ska inte vara försökskaniner.

Flicka? Pojke? För alla är könsidentiteten inte självklar.Bild: JESSICA GOW / TT
På Karolinska universitetssjukhuset i Stockholms län opereras brösten bort på fysiskt sett fullt friska tonårstjejer, så unga som 14 år. Det kallas könskorrigering eller könsbekräftande behandling.
Flickorna lider av könsdysfori, känner sig som pojkar fångna i en flickas kropp. Därför opereras de. Så att "kroppen matchar mer med den könsidentitet" de har, förklarar överläkaren Cecilia Dhejne i onsdagens Uppdrag granskning i SVT.
Hennes kollega på Karolinska, överläkare Per-Anders Rydelius, motiverar det så här:
"Om brösten plågar mig så att jag inte kan visa mig ute, att jag inte kan vara med andra ungdomar, om jag inte kan gå i skolan, om jag inte kan känna att jag trivs, ja då är det väl rimligt att om alla – föräldrar, vi professionella, ungdomen – har den uppfattningen, hjälpa henne att slippa bysten?"
En tanke är förstås att barn – som det faktiskt ofta är fråga om – inte bör genomgå en så genomgripande och oåterkallelig behandling?
De senaste åren har det skett en kraftig ökning av antalet unga flickor i åldrarna 10-19 år som får vård för könsdysfori. Från 28 år 2008 till 536 år 2017, enligt Socialstyrelsens statistik. På Karolinska har det gått från fem, tio om året till närmare 200 remisser per år. Men de som utför behandlingen vet inte vad det beror på.
"Ingen aning", säger Cecilia Dhejne.
Till saken hör att ungefär hälften av dessa tonårsflickor enligt Uppdrag granskning dessutom har andra psykiatriska diagnoser som självskadebeteende, autism och anorexia.
Detta och den närmast explosionsartade ökningen av flickor som söker hjälp borde få varningsklockor att ringa.
Utöver operationer av bröst och underliv består könskorrigerande behandling av kraftig medicinering som för kvinnor måste fortsätta hela livet.
Professor Christopher Gillberg vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska universitetssjukhuset är upprörd. Han kallar behandlingen "experimentverksamhet med barn" och "könsstympning"; utförd utan något "som ens skulle kunna liknas vid rimligt underlag ifråga om vetenskap eller beprövad erfarenhet" (Svenska Dagbladet 13/3).
De flesta verkar anse att det behövs betydligt bättre kunskaper om de långsiktiga konsekvenserna av behandlingen på unga. Men när Gillberg och hans forskarkolleger ansökte om statliga forskningsanslag till en sådan studie fick de nej.
De som utför behandlingen hänvisar till att ytterst få ångrar sig. I Sverige ska det handla om drygt 2 procent eller 15 personer under åren 1972–2010. Men detta var före den kraftiga ökningen av patientgruppen tonårsflickor.
Här kan också finnas ett stort mörkertal. Att vara "ångrare", en som gått tillbaka till sin ursprungliga könstillhörighet, är skambelagt.
Ett tecken i tiden är att Lundströmmottagningen i Alingsås, som utför könskorrigering, även har börjat erbjuda "ångrare" traumabehandling.
Men medan det inom sjukvården kan anas en viss olust över utvecklingen är det full fart framåt som gäller på politisk nivå. I en lagrådsremiss från augusti förra året föreslår regeringen att barn som är så unga som tolv år ska kunna byta juridiskt kön och att den som fyllt 15 år ska kunna genomgå könskorrigerande operationer – utan föräldrarnas medgivande.
"Andra länder har sprungit om Sverige med en mer modern lagstiftning. Det är hög tid för Sverige att följa efter. Sverige ska vara ett land i framkant när det gäller transpersoners rättigheter", kommenterade socialminister Annika Strandhäll (S).
Det gäller att vara först. Mest progressiv. Världens modernaste land.
Och, som det verkar, även till priset av att barn utsätts för kirurgiska ingrepp och medicinsk behandling vars långsiktiga effekter till stora delar är okända.
Gå till toppen