Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vinnande folksånger om förlorarna i det amerikanska samhället

The Brother Brothers övertygade på Folk å Rock.

Moss Garden: Adam och David Moss på scen i Malmö.Bild: Håkan Engström

The Brother Brothers

FOLK. Folk å Rock i Malmö 3/4.

Det är något särskilt med syskon som sjunger ihop. De låter ofta som om de naturligt faller in i sina fraser och intervaller, med en precision som är så självklar att den aldrig låter ansträngd och knappt ens inövad.
Och då har vi inte nämnt enäggstvillingar. De är nästan läskiga när de samfällt tar ton.
Ett sådant par är bröderna Moss, David och Adam. De kallar sig The Brother Brothers, vilket ger lite dåliga associationer – Grabbarna Grus, ungefär – men de är en alldeles strålande folksångarduo som hittills gett ut ett par riktigt fina plattor: först en självfinansierad ep, sedan förra årets album ”Some people I know”.
Deras bästa sånger handlar inte nödvändigtvis om människor de känner, men de utspelar sig alla gånger i miljöer de har en stark relation till. De gräver där de står, antingen det är Red Hook-kvarteren i Brooklyn – dit de flyttade innan gentrifieringen verkligen satte fart – eller Cairo i Illinois, några få timmars körning från uppväxtens Peoria.
Duon har studerat vid universitetet, musikprogrammet, men låtarna speglar arbetarklassens erfarenheter. ”Frankie” utspelar sig i en bar i Red Hook, men berättaren är en timanställd bartender och Frankie är en förlorare i den snabbt uppblomstrande ekonomin. Att man före kvällens inbrott haft en fin vy över Frihetsgudinnan från krogens fönster hjälper i det långa loppet inte någon som dessa människor känner. Låten ”Cairo, IL” utspelar sig i en stad på dekis, en utflyttningsort som fortfarande har några bedagade lyxkåkar kvar från tiden innan järnvägsnätet gjorde stan – belägen just där Ohiofloden och Mississippi sammanstrålade – till en föredetting. You built your buildings tall / I wanna sit by the river and forget about it all, sjöng bröderna på Folk å Rock på onsdagskvällen.
Men det bästa med deras sånger är ändå själva framförandet. I riktigt fina ögonblick – ”Red and gold”; redan nämnda ”Frankie” – låter de som en Paul Simon som aldrig fick en arkitekturstuderande kompis utan sjöng sina sånger med en okänd bror eller dubblerade sig själv. Rösterna börjar ofta i unison samklang, som de närsomhelst kan falla tillbaka till, men det är när de låter harmonierna blomma upp som gåshuden kommer. Grundsättningen är fiol och akustisk gitarr, men David Moss byter ibland guran mot en cello. Hans bror är lite fladdrig ibland, men övertygade starkt i de tyngre låtarna där mörkret inte bara finns mellan raderna utan målas med breda drag.
Musiken är amerikansk folk som i vissa exempel inte riktigt hunnit rota sig i det nya landet: en irländsk jig, en gammal keltisk ballad, ljudet av isolerade byar i Appalacherna. Men också en låt med tydlig blues och en snärtig bluegrassdänga, men ingen egentlig country. Det mesta smälter ihop, på ett sätt som gör det lite överflödigt att bena ut genrerna. Det är ett bra sätt.
David och Adam Moss.Bild: Erika Kapin
Gå till toppen