Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Skivrecensioner

Kaah gör elektronisk r&b med högt symbolvärde

Anna Hellsten hör en artist som framhärdar i det han antagligen är bäst på.

Bild: Ollie Nordh

Kaah

R&B. New Orleans.

Kaah är kanske inte ett regelrätt unikum i svensk musik men väl en tämligen originell artist: en musiker som fick sitt genombrott under det sena nittiotalet och tidiga nollnolltalets stora svenska r&b-våg, men som gjort något såpass ovanligt som att stanna kvar i genren där han startade.
”New Orleans” följer på den fina ”Matcha din look” från 2013, men titeln till trots är det inte fråga om någon hommage till NOLA-specifika genrer som zydeco eller bounce, utan det är stans symbolvärde Kaah är ute efter: den uträknade kämpen som reser sig, i det här fallet efter en kraschad relation om jag tolkar texterna rätt. Soundet bygger vidare på den finsmakaraktiga elektrosoul som Kaah hållit fast vid sen starten, en som nosar på både house och Karibien och studiofunk men bottnar i en popsensibilitet som är lika mycket Max Martin som Prince, inramat av handfast poetiska texter och Kaahs ljusa, medvetet underproducerade röst.
Den som kan sin Kaah känner igen sig – bitvis kanske lite för väl. Personligen hade jag gärna sett åtminstone något litet formexperiment annat än på marginalerna, men det är en ambitiös, sällsam platta som glänser av hantverkskunnande. ”Min kärlek” kommer antagligen inte att bli vårens stora svenska balladhit, men den borde bli det.
Gå till toppen