Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Michael Economous dikt om föräldrarna har smärtsam skärpa

Men Eva Ström önskar sig mer av det personliga anslaget.

Michael Economou.Bild: Smockadoll förlag

Michael Economou

Christos/Ötzi. Smockadoll.

På insidan av Michael Economous nya diktsamling ”Christos/Ötzi” finns ett magiskt fotografi som visar ett ungt par, Christos och Brita från 1953, poetens föräldrar. De är rörande unga och rörande vackra, hon blond med skygg blick, han mörk, lycklig, svartklädd.
I diktsamlingens början möter vi paret. Nu sitter fadern i en taxi, med sin hustru i famnen i form av en urna på väg till hennes begravning.
Det är en drabbande upptakt men alltför snart försvinner de ur fokus. Poeten besjunger de döda kvinnliga poeterna Majken Johansson och Susanna Roxman i två vackra rekviem, men det är föräldrarna jag vill höra om. Inte förrän fadern återvänder får dikten åter sin smärtsamma skärpa, inte minst i några nertonade haikus:
Fars stödkäpp väntar
vid oron i dödsbädden.
Jag måste stå kvar.
Den döda ismannen Ötzi är huvudperson i nästa avsnitt. Mannen som låg infrusen i en alpglaciär och som hittades märkligt bevarad för snart trettio år sedan förevisas på ett museum i Bolzano, fortfarande med en dödande pil i sitt armveck. Michael Economou ägnar honom en tankedikt som kan erinra om Jesper Svenbro, men Economou är mer nertonat melankolisk. Ämnesområdet är svårt: Seamus Heaney har oöverträffat skrivit om för länge sedan döda, och hur häpnadsväckande Ötzis öde än är hade jag föredragit om Economou hållit fast vid sitt personliga anslag och låtit föräldrarnas liv ta större plats i dikten.
Jag kan förstå att Economou har velat dubbelexponera den döda fadern, med det innehållsmättade grekiska förnamnet Christos, och den dödade Ötzi. Men hans poetiska vilja har inte förmått legera dessa ämnessfärer till ett bärande möte. Jag önskar att han mött de underbara blickar som strålar ur de unga föräldrarnas fotograferade ansikten på ett mer personligt plan, låtit dem bli de verkliga huvudpersonerna. Jag är övertygad om att han då kunnat hitta de ord han med den apostroferade Hjalmar Gullberg längtar efter: De riktiga orden med en krona som träden.
Gå till toppen