Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Minnesord om Håkan Sehlstedt

Håkan Sehlstedt, Sydsvenskans tidigare verkställande direktör, har som meddelats avlidit i en ålder av 76 år. Han efterlämnar sonen Tomas med familj.

Håkan Sehlstedt (1942-2019) Arkivfoto: 1997.Bild: Sydsvenskan
Håkan kom till Sydsvenskan som teknisk direktör 1988. Med en civilingenjörsexamen från Luleå tekniska högskola hade han gjort karriär i gruv- och kraftindustrin.
Håkans främsta uppgift efter flytten från Norrland till Skåne var att genomföra bygget av ett nytt tryckeri. Men bara två år efter ankomsten fick han en ny roll som vd när han efterträdde Lena Wennberg.
Det blev inledningen på en tioårig ledargärning, då han lotsade företaget genom den djupa 90-talskrisen, såg tryckeriet bli färdigt i Fosie och initierade de första stegen på digitaliseringens väg. Det var också en period då Sydsvenskan fick det definitiva övertaget i Malmös hårda tidningskrig.
Håkan var en jordnära person som särskilt i början kunde känna sig en smula vilsen i den publicistiska miljön med dess inslag av lättkränkta primadonnor och missförstådda genier. ”Så här höll man inte på i gruvan”, suckade han. Men han anpassade sig och blev en engagerad tidningsdirektör, mån om en stämning i ledningsgruppen som var både informell och fokuserad.
Det var ett sant nöje att arbeta med honom.
Håkan började på Sydsvenskan ungefär samtidigt som jag återvände hem efter några år som Sydsvenskans korrespondent i New York. Vi fick snabbt en god relation som trots åldersskillnaden utvecklades till vänskap. Håkan och hans livskamrat Thea – de hann fira sin femtioåriga bröllopsdag några månader före Theas bortgång – blev ett slags konstanter i tillvaron, alltid beredda med uppmuntran och goda råd.
Vi delade dessutom ett intresse för jazzmusik. Bland Håkans favoriter fanns Stan Getz och Sonny Rollins. In i det sista kämpade han med att lära sig spela piano – med hjälp av Rollinsnoter.
Håkan kunde emellertid vara lite kargt hemlighetsfull, kanske på grund av att han tillhörde en norrländsk generation som sätter en ära i att inte ligga någon till last: hjälp gärna andra, men se till att klara dig själv.
Vi, vänner och kollegor, visste inte hur illa det var ställt. Jag anade dock att något var fel när han i juni 2017 kämpade sig igenom min hedersdoktorspromovering i Lunds domkyrka. Håkan hade ont, men skyllde på att han ”ätit något olämpligt”. I själva verket var det sjukdomen som hade kommit tillbaka. Men, berättade hans son Tomas senare, Håkan ville absolut inte missa ceremonin.
Strax före jul förra året ringde Håkan och avbokade vår traditionsenliga annandagsmiddag. Han orkade inte.
”Säg till om det är något så ringer jag om ett par veckor”, sade jag.
”Nej, nej” svarade Håkan. ”Det behöver du inte. Jag ringer dig när jag mår bättre.”
Det blev sista samtalet.
En sann gentleman är borta. Saknaden är nattsvart, men minnet ljust.
Gå till toppen