Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ann Lingebrandt: Sigbjørn Skåden ställer obekväma frågor

I ”Vaka över dem som sover” borrar sig den norsk-samiske författaren Sigbjørn Skåden genom lager av skam över den samiska identiteten. En imponerande men också obehaglig roman, skriver Ann Lingebrandt.

Sigbjørn SkådenBild: Tanya Busse

Sigbjørn Skåden

Vaka över dem som sover. Översättning: David Vikgren. Teg Publishing.

”Jag vill att de ska hata mig”, förklarar huvudpersonen i Sigbjørn Skådens roman. Han är samisk videokonstnär, i färd med att förbereda sin första separatutställning, och de som ska hata honom är ”Samerna. Det samiska samhället. Alla”.
Nej, ”Vaka över dem som sover” är ingen vanlig släktkrönika, även om det är lätt att tro det när berättelsen tar sin början i en torvkåta där Gammelfarmor steker glödkakor och Morfar skryter med sina norskkunskaper. I återkommande tillbakablickar följer Skåden tre generationer och borrar sig genom lager av skam över den samiska identiteten. Konstnären Amund, genomgående kallad Sonen, har tagit på sig att vara den som avslöjar vad alla år av förtryck och övergrepp lett fram till.
Skåden debuterade med en diktsamling på nordsamiska som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. ”Vaka över dem som sover” är hans första roman skriven på norska och med den introduceras han på svenska i en utmärkt översättning av David Vikgren. Just valet av språk är en glödande tråd som binder ihop de olika tidsplanen. Den som talar samiska för högljutt hyschas ned, och morfadern och mormodern kommer överens om att tala uteslutande norska med sitt nyfödda barn. För Amund blir det en principsak att tilltala folk på samiska, trots att de flesta föredrar norska.
Men vad går hans sanningssägande korståg egentligen ut på? Vill konstnären bli hatad är nog också författaren rätt förtjust i att provocera, likt en Michel Houellebecq i Sápmi. En verklig händelse står i fokus: 2006 dömdes 18 män i Kautokeino, bland dem en ledande lokalpolitiker, för övergrepp mot minderåriga flickor. Skandalen är vad som lockar den förtegne Amund när han några år senare kommer till platsen för att filma. Det som är tänkt att vara en undersökning av skuld och oskuld visar sig snarare bli en studie i hur man blir förövare.
”Vaka över dem som sover” är en på många sätt imponerande men också obehaglig roman. Författaren fångar lysande atmosfären i ett småsjaskigt, ödsligt Kautokeino, som målas upp med ett hårt knutet och precist språk. Det spända, närmast rysaraktiga, stämningsläget frammanas av hur Skåden hela tiden håller tillbaka information och skickligt gestaltar huvudpersonens avstängdhet. Steg för steg blottas hans cynism.
Men här finns också något av romanens svaghet: konstverket med sin chockeffekt, det som ska vara berättelsens klimax, framstår mest som en trött upprepning av den provokationskonst som var omsusad runt millennieskiftet av namn som Pål Hollender och Bjarne Melgaard. I det här sammanhanget känns debatten om konst och moral och vad man får lov att göra i konstens namn inte så spännande. Och är det inte övertydligt att Amund har en roman av ”American psycho”-författaren Bret Easton Ellis på nattduksbordet?
Betydligt intressantare är den känsliga frågan om vad som varit grogrund för övergreppskulturen i den lilla nordnorska orten. Och vad som egentligen driver Amund – hur lust, hämndlystnad och självhat blandas till ett grumligt begär.
Vem har rätt att porträttera det samiska samhället? Skiljer sig den förnorskade Amund från den schweiziska dokumentärfilmare som förgäves försöker tränga igenom lokalbefolkningens slutna ansikten? Det är en av många obekväma frågeställningar som gör ”Vaka över dem som sover” till en berättelse man inte skakar av sig i första taget.
Gå till toppen