Musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis nya bok ”Dröm och skådespel” är en bussig, bjussig guide in i operavärlden för nybörjaren. Generös, osnobbigt formulerad, lätt att ta till sig och ofta rolig. Här kan ett stycke om de våldsamma vändningarna i en mytologisk barockopera avslutas med ordet ”ouch” och tonsättaren Modest Musorgskij jämföras med rapparen Ol’ Dirty Bastard.

Grundtanken är genuint demokratisk. Opera i Ringskog Ferrada-Nolis värld är för alla. Han refererar med självklarhet till samtidens livesändningar på bio lika mycket som lyxiga helkvällar i storstädernas operahus. Dessutom har han fixat feta spellistor på Spotify till den läsare som vill njuta operaarior hela dagen och hela natten, billigt. Det gör boken till ett slags uppdaterad version av 90-talets personligt hållna folkbildarböcker av amerikanska operaskribenter som Fred Plotkin och Phil G Goulding. Men räcker det?

När man gör en sådan här bok idag har man två vägar att gå. Antingen skriver man om operavärlden som den är, rakt upp och ner. Eller så gör man den mer inkluderande, mindre hierarkisk, med satsningar på fler operor bortom den vita, manliga kanon.

Jag är rätt säker på att en ny publik både skulle kunna hantera och få större, ja bättre, upplevelser genom det sistnämnda.

Men Ringskog Ferrada-Noli, som på samma förlag tidigare gett ut konstmusikhandboken ”Den andra musiken”, väljer det första alternativet. Referat och operornas tio-i-topp premieras, på bekostnad av en fördjupad diskussion om det som gör operaformen till ett så laddat men också intressant minfält på dagens scenkonstområde: dess subversiva potential, befriande queerheter, barockoperans samtidssatir förklädd till mytologiska herdar och herdinnor, ja vad du vill. Eller för den delen operakonstens föråldrade rena sunkigheter – som misogyni och slentrianrasism i Mozartoperor som ”Trollflöjten” och ”Cosi fan tutte”.

Sådana saker kan Ringskog Ferrada-Noli ta upp. Men han avfärdar dem lika snabbt i en kort, ironisk passus, just när det börjar bli intressant. Och någon förklaring till varför operabranschen fortfarande är så fruktansvärt hierarkisk får vi inte, det konstateras bara.

Istället väljer författaren att uppmana läsaren att, likt honom själv, vara en ”romantiker” i mötet med operakonsten, att se förbi sådant som kan uppfattas som jobbigt och besvärande i ett verk och fokusera på den rena skönheten i musiken. En inställning som kanske funkar så länge man uppehåller sig vid just romantiska 1800-talsoperor, vilket hela fyra av bokens historiska kapitel gör. Operans 1600-tal, 1700-tal och 1900-talsmodernismen får nöja sig med ett var.

Resultatet är en bok som trots sitt moderna tilltal inte gör mycket för att ifrågasätta det man brukar kalla för ”standardrepertoaren”, detta märkliga begrepp. Det är inte förvånande att den enda relativt nyskrivna operan som är med på tio-i-topp-listan – den enda av en kvinnlig kompositör dessutom – är Kaija Saariahos internationella dundersuccé ”L’amour de loin”.