Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Fredagsmys och allvar i Förklädd gud

Matti Edén har sett ”Förklädd gud” på Storan i Malmö.

Sopranen Christina Nilsson, en av solisterna i ”Förklädd gud”.Bild: Claudio Bresciani/TT

Förklädd gud. Malmö operakör och orkester

KONSERT · KLASSISKT. Musik av Lars Erik Larsson och Stenhammar. Solister: Christina Nilsson och Karl-Magnus Fredriksson. Dirigent: Patrik Ringborg. Recitatör: Lars Humble.

Förklädd gud på Storan i Malmö har ett starkt symbolvärde. Både huset och verket tillkom kring andra världskriget. Lars-Erik Larssons lyriska svit förmår alltid samla folk och, om framförandet är tillräckligt bra, framstår musiken och dikten som en mjuk men envist brinnande låga, en påminnelse.
På Malmö Opera hamnar Larsson i ett passande sällskap, nämligen Wilhelm Stenhammar. Först Tre körvisor, en liten klenod för nordiska kammarkörer som här sjungs av Operakören. Det säger sig självt att en kör vars vardag är att leverera maffig klang, rytmisk tajming och ofta starka känslor i full rörelse på scenen, har en svår omställningsuppgift här. Även om Stenhammars fina trådar tvinnas lite väl tjockt, även om klangen kryddas tvivelaktigt med sopranvibrato finns en tydlig gestaltning av texten och uttrycket.
Stenhammars Serenad för orkester är däremot som klippt och skuren för Malmö Operaorkester, vars signum är flexibiliteten och vanan att anpassa sig efter sångsolister från alla håll och kanter. Serenaden kräver snabba omställningar, lyhördhet inför färgskiftningar snarare än symfonisk resning, och jag tror faktiskt man gör en god folkbildargärning i att spela detta istället för ännu en svit av Richard Strauss. Lyssna till Stenhammars sätt att införliva europeiska – och nordiska – intryck i en helt självständig form.
En sak som är så speciell med Förklädd gud är det som uppstår i mötet mellan diktläsning och musik. Det finns en inbyggd nyfikenhet, man undrar vad just denna recitatör skall göra med Gullbergs texter. Lars Humble hittar i mina öron tonträffen mellan det vardagligt spontana och något mer högtidligt. Han lägger därmed fina passningar till sångsolisterna Christina Nilsson och Karl-Magnus Fredriksson som båda laddar med grundbränslet klang utan att glömma att det är texten som skall lyftas.
Redan i första insatsen sätter kören texten ”Vem spelar på en pipa” med disciplinerad tydlighet, vanan att samarbeta med orkester och att kunna sjunga riktigt starkt när det behövs blir en av många saker som bidrar till att göra detta framförande inget annat än helgjutet. Till och med Storans ökänt torra akustik bidrar med detaljrikedom.
Fredagsmys. Och allvar. Presentatören och cellisten John Löfgren påtalar den svenska musikens kosmopolitiska natur och ger därmed ett precist nålstick till alla som döljer en mörkare agenda bakom viftandet med blå-gula kulturschabloner.
Gå till toppen