Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Björn Elmbrants kritik av kapitalismen är tröttsam

Det är dags att släppa klagandet på kapitalismen och sluta drömma om utopier. Andreas Bergh läser två böcker som är kritiska mot den rådande samhällsordningen och vill vara konstruktiva.

Bild: Jenny Rydqvist

Björn Elmbrant

Marknadens tyranni – och hur vi kan rädda demokratin. Leopard förlag.

Rutger Bregman

Utopia för realister. Översättning: Per Holmer. Natur & Kultur.

När jag läser Björn Elmbrants nya bok ”Marknadens tyranni – och hur vi kan rädda demokratin” infinner sig snabbt en känsla av att jag läst något snarlikt förut. Det visar sig stämma. För 20 år sedan sände radions P1 Elmbrants serie om den så kallade hyperkapitalismen, och året därpå kom hans bok med just titeln ”Hyperkapitalismen” (Atlas, 2000). Då ville Elmbrant enligt säljtexterna ifrågasätta varför jakten på aktievärden ska "bestämma allt" och hur ”allting” smittas av börsens högt uppskruvade tempo. När jag läste den reagerade jag på att kapitalismen aldrig gavs en tydlig definition och att problematiska fenomen – som att företag lägger fabriker där man får mest subventioner från staten – självklart ansågs vara problem hos kapitalismen, även när det inte var uppenbart att just kapitalismen bar skulden.
Mycket må ha hänt med världen på två decennier, men Elmbrant har inte ändrat mycket i vare sig problemanalys eller retorik. I sin nya bok kastar han sig från problem till problem och avslutar ofta sina korthuggna resonemang med retoriska frågor: ”världshandeln har räddat miljoner ute i världen från öppen fattigdom. Men de växande klyftorna?” Motståndarsidan karikeras till den grad att deras tänkande ter sig absurt.
Kärnan i ekonomiprisbelönade Robert Lucas ekonomiska teori är till exempel enligt Elmbrant att "marknaden kan förutse allt" och därför ”behövs ingen ekonomisk teori”. I själva verket visade Lucas varför viss stabiliseringspolitik blir verkningslös om den är förväntad, vilket gör att staten blir mer effektiv om den fokuserar på andra områden.
Milton Friedmans vurmande för valfrihet framstår som fundamentalistiskt, eftersom Elmbrant ingenstans ger en ordentlig förklaring till vad Friedman menade var valfrihetens konsekvenser. För Friedman var statens vilja att styra människors val ett hot, medan den fria marknaden inte brydde sig om hudfärg eller religion. Ett samhälle som sätter jämlikhet före frihet får varken det ena eller andra, menade han.
Även stora delar av persongalleriet i boken känns igen från förr: Carl Bildt, hans finansminister Anne Wibble och ekonomiprofessorn Assar Lindbeck.
En fördel med att skriva denna recension 2019 är att det engelska begreppet rant har börjat användas på svenska. Det betyder gormande, klagan, predikan, ordsvall. Elmbrant rantar i uppemot 300 sidor.
Det hindrar inte att jag på flera punkter håller med honom. Exempelvis har utredningsväsendet verkligen förflackats och vi skulle behöva ha fler parlamentariska utredningar som verktyg för att hitta kompromisser. Elmbrant menar också, riktigt, att de täta banden mellan den politiska sfären och finanssektorn i USA har försvårat en kritisk diskussion om finanskrisens orsaker.
Parallellt med Elmbrants bok har jag läst ”Utopia för realister” av den holländske historikern Rutger Bregman. Böckerna har flera likheter: De är skrivna av personer med vänstervärderingar, som är kritiska mot den rådande samhällsordningen och som har ambitioner att vara konstruktiva.
Men medan Elmbrants bok är tröttsam och förutsägbar är Bregmans provocerande, rolig och informativ och den präglas av konkreta funderingar kring framtiden.
För Bregman är det slentrianmässiga klagandet på kapitalismen en enorm energitjuv för vänstern. Han konstaterar utan omsvep att kapitalismen gett ett enormt välstånd, och låter detta konstaterande leda till en diskussion om hur välståndet kan användas för radikala reformer. Kapitalismen är inte huvudproblemet, utan tvärtom ett av de viktigaste skälen till att vi nu har råd att på allvar diskutera kortad arbetstid och basinkomst.
Dessa reformer argumenterar han energiskt för genom att hänvisa till vetenskapliga studier – som han ibland förvisso drar lite väl stora växlar på. Hans budskap till vänstern är tydligt: Sluta dröm om avlägsna utopier och ett helt annat samhälle, och börja istället smutsa ned fingrarna med konkret politiskt arbete som syftar till realistiska reformer.
Gå till toppen