”Joni Mitchells sånger är så speciella att bara hon själv kan framföra dem” är en ”sanning” från 70-talet.

Det ligger en del i det. ”Hennes harmoniska strukturer var så svårfångade att vi fick repa ihop oss igen efter en paus i turnén” mindes basisten Max Bennett, ett av essen i ”supergruppen” LA Express som ackompanjerade Mitchell på ”Miles of aisles”-turnén. Och den var redan 1974.

Men lika sant är att andra artister kan skära guld med hennes låtar, framför allt de äldre sångerna, ifall attityden är den rätta.

Det nya hyllningsalbumet pendlar också kraftigt mellan lyckade och rätt misslyckade tolkningar. En uppenbarelse på ”Joni 75”: Hennes vackra ballader kan bli hur tråkiga som helst i munnen på andra.

Joni Mitchell fyllde alltså 75 år den 7 november förra året och firades med en stjärnspäckad konsert i ståtliga Dorothy Chandler Pavilion i Los Angeles. Konserten har nu blivit både cd och dvd.

Till arenan kom både jämngamla singer-songwriterkollegor och betydligt yngre sångare. Naturligtvis sjöngs de stora Mitchell-hitsen. Lika givet valde mycket få artister låtar gjorda efter mitten på 70-talet, när Joni Mitchell börjat skriva allt snirkligare, mindre direkta och mer komplicerade saker.

Minst lyckade: Diana Kralls ”Amelia”, James Taylors ”River”, ”Both sides now” med Seal och Rufus Wainwrights tolkning av ”Blue”, där jag hinner slumra till innan han trögat sig igenom den första frasen.

De här spåren blir oavsiktliga bonushyllningar till sångerskan Joni Mitchell. Hon kunde fylla sina långa vemodiga ballader med liv, genom vers efter vers, tack vare den totalt personliga energin i rösten och de små gnistorna, eldflugorna, som hon släppte ifrån sig längs vägen.

Om man bara försöker sjunga sångerna rätt upp och ned hjälper det inte hur berömt ens efternamn är. Graham Nash kommer runt problemet, men skapar ett annat, när han som enda artist tar sig för att sjunga en egen låt, ”Our house”, den om deras tid tillsammans. Grattis till lite extra uppmärksamhet och royalty, din gamle älskare...

James Taylor tar revansch med en laddad ”Woodstock” och Wainwright blommar upp i en pulserande ”All I want”.

”All I want” är i sig en provkarta över en annan av Joni Mitchells styrkor, texterna. Ofta på samma gång nakna och självutlämnande, spetsade med listiga oneliners och dramatiserade med hjälp av motpoler — högt/lågt och stort/litet sattes mot vartannat i samma sång.

”Allt jag verkligen, verkligen vill att kärleken ska göra är att ta fram det bästa i mig och dig.” ”I wanna talk to you, I wanna shampoo you, I wanna renew you again and again.”

Direkt rörande är ”A case of you”, där Kris Kristoffersons knarriga pratsång möter Brandi Carliles Joni-lika änglastämma. Annat bra är ”Help me” där man tar fasta på och förstorar det funkiga och souliga i låten och Chaka Khan wailar loss.

Roligast av allt är Los Lobos med den briljanta La Marisoul (med mycket joniskt vibrato), de gör Mitchells spartanska "Dreamland" till det latinoparty à la ”La bamba” som låten förtjänat att bli.

Det gänget signerar också en magnifik ”Nothing can be done”, sången om (det kvinnliga) åldrandets förbannelse, något av det starkaste och mest direkta Joni Mitchell skrivit.

Själv lämnar jag ”Joni 75” med ett pånyttfött sug efter the real thing. Inte minst att borra mig djupare ned i de mera svårflirtade albumen från 80- och 90-talet. Joni Mitchell levererar inte alltid det du förväntar dig. Men hon lämnar dig aldrig lottlös.