Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Den filmiska stämningen är behållningen hos Michael Ondaatje

Michael Ondaatje är fenomenal på att skriva fram scener som fastnar i minnet. Men han kan också vara nästintill sövande. Oline Stig läser nya romanen ”Lyktsken” och pendlar mellan förtrollning och distraktion.

Michael Ondaatje.Bild: Beowulf Sheehan

Michael Ondaatje

Lyktsken. Översättning: Andreas Vesterlund. Natur & Kultur.

”1945 reste våra föräldrar bort och överlämnade vår omvårdnad till två män som möjligen var kriminella.” Den första meningen i Michael Ondaatjes roman ”Lyktsken” inger onekligen förväntningar. Men den som hoppas på ett intrigspäckat läsdrama med fart och fläkt lär bli besviken. Ondaatje skriver en berättande och omsorgsfullt utmejslad prosa, knapp på dialog.
Syskonen Nathaniel och Rachel, båda i yngre tonåren, blir alltså lämnade av sina föräldrar hux flux vid frukostbordet en morgon, med den korta förklaringen att pappan fått nytt jobb i Singapore. Och de förmyndare som föräldrarna utsett är inte, vid en första anblick, särskilt förtroendeingivande. De två männen, Nattfjärilen och Pilen, som barnen kallar dem, sysslar med skumraskaffärer och snart befolkas lägenheten i London av deras excentriska vänner. Förmyndarna tycks också måttligt intresserade av barnens skolgång och mattider. Så småningom visar det sig att de faktiskt bryr sig om deras väl och ve, på ett möjligen okonventionellt men ändå handfast och kärleksfullt vis. Långsamt blir den märkliga situationen vardag och som läsare förstår man att föräldrarna inte lämnat barnen av ondska utan av plikt: de arbetar båda inom den brittiska underrättelsetjänsten.
”Ett stillsamt mästerverk” lovar ett citat från en recension på bokens baksida och ungefär detsamma kallades Ondaatjes mest kända och kritikerrosade roman, ”Den engelske patienten”, som blev storfilm på 1990-talet. Kruxet är att stillsamheten har två sidor: ibland är den hypnotisk, ibland omständlig och nästintill sövande. Min läsning av ”Lyktsken” pendlar mellan förtrollning och distraktion.
Ondaatje är fenomenal på att skriva fram scener som fastnar i minnet, som till exempel när Nathaniel och Pilen smugglar kapplöpningshundar på Themsen om natten, och den stora pråmen glider fram på floden i dimman. Nathaniels förälskelse i den frimodiga och tuffa servitrisen Agnes är också fint skildrad. Och, ja, framför allt visar Ondaatje med auktoritet och trovärdighet hur det onormala gradvis övergår till normalitet, hur snabbt Nathaniel och Rachel faktiskt anpassar sig till sitt nya liv.
Egentligen är det främst i del två min koncentration börjar flacka, när mammans försvinnande ska redas ut och förklaras. När Ondaatje börjar nysta bakåt för att klargöra hur och varför hon blev engagerad i underrättelsetjänsten tappar berättelsen styrfart med för många stickspår och utvikningar. Det är synd, för Rose är en spännande person. Hennes historia hade möjligen varit värd en egen bok. Som det är nu får jag några skärvor av hennes liv som jag inte lyckas pussla ihop till en helhet. Vem pappan är förblir en gåta både för barnen och läsaren, han försvinner utan förklaring.
Men några scener bränner sig fast även mot slutet. Som när mamman återvänt många år senare och hon och Nathaniel, oförmögna att tala om det som hänt, i stället ägnar sig åt att spela schack i trädgårdens gamla växthus medan blixtarna ljungar utanför. Romanens styrka ligger i stämningen den frammanar, i de filmiska scenerna laddade med gåtfullhet. Vilket, i och för sig, räcker ganska långt.
Michael Ondaatje samtalar med kritikern och författaren Judith Kiros på Författarscenen på Malmö stadsbibliotek måndagen den 15 april klockan 19-20.
Gå till toppen