Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: EU är inget kunskapstest.

EU är ju mer än Juncker och Tusk.Bild: Riccardo Pareggiani
Är svenska väljare väldigt väl insatta i hur svenska lagar stiftas? Vem som gör vad? Kanske det. Fast allt gnäll över att tunga frågor ”begravs i utredningar” antyder något annat. Och ibland, ibland verkar det som att inte så få ser regeringen som lagstiftare.
Är svenska väljare väl insatta i vad regioner och landsting sysslar med? Hur beslut fattas? Nej. I kommunernas vardag, då? Möjligen lite bättre, det handlar ju trots allt om vardagsnära tjänster som skolor eller skräp på gatorna. Men att väljarna skulle vara väl insatta i själva beslutsprocessen är väl överord.
Ändå har Sverige ett imponerande högt valdeltagande den där söndagen i september när det är dags att välja beslutsfattare. Och det är bra.
Men när vi ska välja våra beslutsfattare på nästa nivå, EU-parlamentarikerna, då blir det komplicerat. Då är bristen på kunskap plötsligt ett oöverstigligt hinder på vägen till valurnorna. Eller bry sig, överhuvudtaget.
Eller hur ska det tolkas när statsvetaren i Ekot menar att ett lågt förtroende för EU handlar om att kunskapen om EU inte är tillräckligt stor – och att det kan leda till lågt röstdeltagande den 26 maj.
Jag säger inte att det här inte stämmer. I själva verket vet vi rentav att svenska väljare vet för lite om EU – inte minst från utredningen EU på hemmaplan (SOU 2016:10).
Men att hålla på och mäta detta om och om igen och med huvudet på sned slå fast att det här var svårt, det här var invecklat, inte konstigt att det inte engagerar – efter nästan ett kvartssekel i unionen och i ett land med välutbildade medborgare – är tålamodsprövande.
En färsk mätning från Novus visar att 48 procent av svenskarna har ganska litet, eller mycket litet, förtroende för EU men att 65 procent ändå vill att Sverige ska vara kvar som medlem i unionen, uppger Ekot (11/4).
Den här sortens nyhetsrapportering bygger på att EU är så oerhört komplicerat att det är klart att det blir så här.
Istället för att konstatera att det här är en nivå av beslutsfattande där politiska partier behöver vara tydliga med vad de vill uträtta och be om mandat för det. Så får väljarna ta ställning. Utan statsvetenskaplig examen, utan detaljkunskaper om ansvarsfördelning och processer.
Som i andra val.
Medierna behöver påminna om att det här är en viktig nivå för beslutsfattandet. Det handlar inte om ”Bryssel”, ”dem” och ”de andra”. Det handlar om oss och vår vardag. Oavsett vad man tycker om medlemskapet och unionens uppbyggnad är det rimligt att röstberättigade sätter sig in i frågorna och väljer vem som ska få ens stöd.
Efter hundra år med demokrati kan svensken förväntas klara av det här.
Med det sagt så borde det också vara självklart att den här delen av demokratin blev mer känd, att skolorna undervisade om den lika naturligt som om riksdagen, att medierna rapporterade och att vi brydde oss.
En bra början kunde vara att ägna mindre tid till att rapportera hur lite svensken vet och istället berätta hur det hänger ihop och hur vardagen i EU ser ut.
Gå till toppen