Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Interaktiv jaktteater är inte tillräckligt tråkig

”Jaktlaget” av Olof Runsten.Bild: Milja Rossi

Jaktlaget

Inkonst, Malmö, 12-13/5.

Manus och regi: Olof Runsten. Fotograf och cinematograf: Milja Rossi. Scenografi och kostym: Annika Tosti. Ljus- & ljudddesign: Patrik Patsy Lassbo.

Strax efter klockan sju dyker två kamouflagemaskerade karaktärer upp i den inre baren på Inkonst med varsin svart plastsäck och en komradio. Med ens går vi besökare från att vara en öldrickande teaterpublik till att bli ett jaktlag.
Ur säckarna plockar vi pannlampeförsedda kepsar och praktiska, naturfärgade västar med många fickor, innan vi i samlad tropp tågar iväg till skogen. Den mörka, stillsamma skogen, där vi slår oss ner kring lägerelden i väntan på att jakten ska börja. Ingen är mer betydelsefull än någon annan. Inte ens skådespelarna.
Interaktionsteatern ”Jaktlaget” handlar väldigt lite om jakt och väldigt mycket om att vänta. Vi pratar inte med varandra, men gruppkänslan är viktig. Vi dricker kaffe ur samma termos, delar på paket med mariekex och påsar med kanelgifflar, bläddrar i porrtidningar (inga riktiga) och fotograferar varandra i våra uniformer.
Då och då spelas meddelanden på engelska upp för oss, som något slags sekteristiska teambuilding-budskap. Vi får veta att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder – och ingen vill ha dåliga kläder. En jägare älskar alla levande varelser, en jägare gillar egentligen inte att döda – kanske en mygga på sin höjd.
"Är du jägare eller jagad?" är frågan som ställs i ”Jaktlaget” av Olof Runsten.Bild: Milja Rossi
Om avsikten är att få oss att uppleva tristessen som infinner sig när man sitter i en skog mitt i natten och väntar på att en älg ska uppenbara sig, så är det skickligt gjort. Det enda som händer är att en joggare joggar förbi, någon skickar runt ett skrynkligt fotografi och då och då blixtrar det till från en kamera. För på den här föreställningen ombeds vi inte att stänga av våra mobiltelefoner, vi uppmanas att använda dem, men de enda fotografier som är tillåtna är sådana som tas med blixt.
Som socialt experiment är det dock haltande. Ofta när det gäller den här sortens publikmedverkande teater, är upplägget alldeles för försiktigt. Det är tråkigt, men inte tråkigt på riktigt. Och programmets eggande förvarning om att vad som helst kan hända, infrias aldrig. Om inte vad som helst innebär en omotiverad episod av alldeles för starkt ljus och ljud, kombinerat med ett konfettiregn.
Det blir aldrig tydligt vad föreställningen vill. Är det att studera det tysta samspelet kring en väldigt ursprunglig ritual? Eller att visa hur meningslös jakten är som aktivitet? Ska vi alla lockas att bli veganer?
Kanske hade det blivit intressant om vi tvingats sitta kvar i två timmar till, eller om vi hade behövt samarbeta för att komma ännu närmare varandra. För grundkonceptet är smart och jag hoppas att den här typen av sinnessamarbetande upplevelser fortsätter att produceras. Där inte bara hörsel och syn, utan även smak, känsel och doft utmanas.
Det mest kittlande som sker är när en av jägarna halar in en till synes proppfull plastsäck med hjälp av ett tjockt rep och vi förväntar oss ett jaktbyte, men det visar sig att påsen bara är till för att samla ihop skräp.
Gå till toppen