Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Budskapet är: vill den självbelåtna eliten att vi ska dricka mindre och sluta röka, så låt oss fylla glaset och tända en cigg till.”

Den där idén att progressiva människor är bättre än andra, kan bidra till högeragitatorernas popularitet och vara länken mellan invandringsmotstånd och klimatförnekelse, skriver Ian Buruma.

En vanlig förklaring till det växande antalet högerdemagoger runt om i världen går ut på att globalisering, ny teknik, en krympande industrisektor och överstatliga institutioner får människor att känna sig lämnade i sticket. De upplever att de övergivits av eliten och röstar på extremister för att "ta tillbaka" sina länder.
Brexitledaren Nigel Farage gillar att bli fotograferad med ett fullt ölglas och en tänd cigarett, skriver Ian Buruma.Bild: Lefteris Pitarakis
Det är en tänkbar förklaring för eftersatta delar av östra Tyskland, i dystra gruvsamhällen i norra Storbritannien och i rostbältet i den amerikanska mellanvästern. Men den förklarar inte det stora antal relativt välbärgade människor som röstar på populister. De flesta är äldre vita som inte oroas av förändringar som framgångar för icke västliga stater och inflytelserika icke-vita minoriteter. Ur det föds avskyn mot USA:s förre president Barack Obama och även benägenheten att tro på lögner som president Trump och andra sprider ut; som att Obama inte är född i USA.
Det är svårare att förstå stödet för det nya partiet Forum voor Democratie, FvD, på yttersta högerkanten i Nederländerna. Det existerade inte för tre år sedan, men fick runt 15 procent av rösterna i ett provinsval nyligen och blev en av de största grupperna i överhuset. Väljarundersökningar tyder på att FvD kan bli landets största parti.
Nederländerna är, även i jämförelse med resten av Västeuropa, ett mycket rikt och mestadels lugnt och fredligt land. Många som röstade på FvD har det lika bra ställt som partiets högutbildade urbane ledare Thierry Baudet. Varken han eller många av hans mest högljudda anhängare är missnöjda landsortsbor.
Baudet är som politikertyp vanligare i Europa än i USA, en högerkille lika medveten i sitt klädval som en försäljare av dyrbara vintage-bilar. Ideologiskt hör han hemma i det tidiga 1900-talet. Han oroas av västerländsk dekadens som enligt hans mening kräver en auktoritär ledare för att inte krossa den västliga civilisationen. I likhet med Mussolini tror Baudet på direktdemokrati, alltså folkomröstningar.
Invandrare, i synnerhet muslimer, förorenar enligt Baudet den infödda befolkningens renhet och deras främmande vanor urholkar västvärldens kultur. Han anser också att den europeiska civilisationen hotas av"kulturella marxister" som bör rensas ut från skolor och institutioner. Den nationella identitetens fortlevnad vill han garantera genom att Nederländerna lämnar EU. Och liksom förebilden Trump hävdar han att klimatförändringar bara är ett påhitt.
Hur kommer det sig att ett sådant budskap attraherar så många människor i ett tryggt och rikt land? Jag hittade en möjlig förklaring för ett par veckor sedan, inte i Amsterdam, men i London, när jag tillsammans med hundratusentals britter gick i ett demonstrationståg mot brexit.
Det var högst civiliserade demonstranter som verkade dela – men lät bli att uttrycka – uppfattningen att brexitförespråkare inte bara har fel utan också är intoleranta och främlingsfientliga människor.
Politiskt är jag på de EU-vänligas sida, men det slog mig att den där idén att progressiva människor är bättre än andra, faktiskt kan bidra till högeragitatorernas popularitet och vara länken mellan invandringsmotstånd och klimatförnekelse.
Partier till vänster om mitten företrädde under industrialismen arbetarklassens ekonomiska intressen. Fokuset försköts under 1900-talets sista decennier då ras, kön och miljö blev allt viktigare frågor för vänstern. Mål som antirasism, planetens tillstånd och lika rättigheter för kvinnor samt sexuella minoriteter, födde en stark känsla av rättrådighet i förändringspolitiken. Man visste vad som är bäst för människor och den som opponerade sig måste vara dum eller ond. Det är en svårsmält hållning, inte minst när den finns hos de redan privilegierade.
Nederländerna har en lång tradition av dygd och rättrådighet. Den syns i Frans Hals 1600-talsporträtt av betydelsefulla holländare, sobert men dyrbart klädda i svart. Dessa män hade ofta ädla avsikter och trodde fullt och fast att deras protestantiska dygd gav dem rätten att styra över andra.
Något av denna tradition har levt vidare. Liberala och socialdemokratiska partier har gjort klart att en bra holländare tror på europeisk integration, välkomnar gästarbetare och flyktingar, lever sunt och gör allt för att mildra följderna av klimatförändringar.
Reaktionen på denna vanligen välmenta paternalism, är trotsig populism. Som ett barn som vägrar äta upp sin spenat när mamma säger att det måste, ger Trumps, brexits och Baudets anhängare fingret åt alla politiska dygdemönster. Därför gillar brexitledaren Nigel Farage att bli fotograferad med ett fullt ölglas och en tänd cigarrett. Budskapet är: vill den självbelåtna eliten att vi ska dricka mindre och sluta röka, så låt oss fylla glaset och tända en cigg till.
Snabbt blir det individuella trotset politiskt. Om dom säger att vi ska vara kvar i EU, så ska vi lämna. Om dom säger att vi ska ta emot invandrare, så säger vi nej. Om dom säger att klimatförändringar är ett allvarligt hot, så svarar vi att det tror vi inte alls. Allt är bättre än att erkänna att experter kan ha rätt. Det gäller i Trumpland och är lika sant i sävliga, välbärgade Nederländerna.

Ian Buruma

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Ian Buruma är en nederländsk-amerikansk akademiker, skribent och författare. Hans senaste bok heter A Tokyo Romance: A Memoir.
Gå till toppen