Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konst

Nina Roos visar upp det aldrig tidigare sedda

Även i den blekaste komposition är lyskraften enorm, skriver Thomas Millroth och fascineras av ett lågdynamiskt sväng han inte tidigare tänkt på.

Nina Roos, ”Regarding the point of restraint”, 2017.Bild: Daniel Zachrisson

Betrakta det återhållnas vikt

Nina Roos, Lunds konsthall, t o m 16/6.

Nina Roos målningar liknar inga andra. Rum skjuts in i rum som sättstycken på en teater, men de är stillsamma och refererar varken till känslor eller vår samtid. Ändå tar de plats. Hela konsthallen är förvandlad till en stor färgskulptur. Redan i entréhallen reser sig en bastant paviljong med målningar inbyggda i väggarna. Utsidorna på konstruktionen är blankt oxblodsröda, insidan är matt orange och skinande grönbeige.
Tillsammans med måleriets karmosinröda toner blir det ett färgackord som upphäver tyngden hos paviljongen. Och här börjar förvandlingen av konsthallen till en färginstallation. Den hålls samman av tonen på väggarna i övervåningen som har bytt från vitt till gråblått. Ungefär som när dagsljuset leker genom fönstren.
I salen längst in hänger den monumentala sviten ”Risk” på traditionellt vita väggar, djupröda abstrakta rum som får svar av de mindre verken ”Crimson” på balkongen en trappa upp. Här är de alltså monterade på det nya gråblå underlaget, och den innerliga effekt som överraskar mig har förstås att göra med mättnaden i all Roos kolorit. Även i den blekaste komposition är lyskraften enorm.
Nina Roos, ”Crimson (anteckningar)”, 2018-19.Bild: Daniel Zachrisson
Det handlar om färg. Roos berättar i katalogen hur hon inför varje ny svit målningar tänker bort vad hon tidigare gjort och söker sig till färgställningar som är ovana. Det gäller att inte låsa sina verk i en gammal pose eller konvention. Därför finns det alltid ett undanglidande drag. Målningarna är rum i ständig förändring. Precis så som hon nu förvandlar hela konsthallen.
Hon vill inte kalla sina verk för ”bilder”, eftersom bildbegreppet i dagens konst alltmer blivit detsamma som en lättläslig upplevelse som snabbt glöms bort. Och här kommer jag att tänka på den franska feministen och filosofen Hélène Cixous, som i en essä angriper två av dagens vanligare begrepp inom kulturen: kommunikation och konsumtion. I stället drar hon en lans för det ännu inte sedda, det som kräver tålamod. Att upptäcka det ”aldrigtidigare sedda i det aldrigtidigare sedda är mycket svårt”.
Roos talar på ett liknande sätt om ”det återhållnas tyngd”. Rent konkret är det små igenkännbara detaljer i helt nya sammanhang. Målningarna i den stora paviljongens väggar har fått sina rumsbildningar förseglade av små tecknade bandage. ”Risk” och ”Crimson” laborerar med inslag av kvistar, som perforerar de rödskimrande färgskikten som om de vore hud. Inte för att markera smärta, utan mer för att skapa spänning.
Ytorna som kvistarna verkar vara fästa i betonar ett rum som både döljer och framhäver någonting som skymtar fram som skuggor. Målningarna är samtidigt slutna och öppna, förföriska för att i nästa sekund vara på väg någon annanstans. De är passager till något odefinierat och oanat vilket förstås är en medveten risk. Här möts Roos konstnärliga praktik och Cixous tankar kring det ”aldrigtidigare sedda”.
Nina Roos, ”Utan titel”, blyerts, färgpenna och akvarell på papper, 2016.Bild: Daniel Zachrisson
En extra kvalitet i den här utställningen är alla teckningarna på övervåningen. Miniformaten i blyerts, tusch och akvarell står förstås helt på egna ben, men de gör mig också uppmärksam på kvaliteter i målningarna som jag inte tänkt på tidigare. En favorit är blyertsteckningarna på akvarellpapper, snabba studier i förtätning och rörelse. De svänger som de värsta friformimprovisationer. Så hade jag aldrig tänkt på måleriet, men nu kan jag också uppleva det lågdynamiska svänget i sättet de karmosinröda skikten lagras över varandra.
Roos griper tag i mig för att det här är konst som vill fånga vad som inte är ord. Det är svårt att förklara men genom totalgestaltningen av konsthallen går det att känna sig omsluten av detta märkliga måleri. Och med hjälp av teckningarna öppnas också flera dörrar in i hennes undanglidande konstnärskap. Det är generöst.
Omgestaltningen av konsthallen ger maximalt spelrum för både publiken och konstnären. Och Nina Roos har svarat med en av de mest övertygande och genomgripande måleriupplevelserna på mycket länge.
Gå till toppen