Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Thomas Steinfeld: Schweiz har något som Sverige saknar

Thomas Steinfeld upptäcker en Nobelpristagares principiella försvar för neutralitet.

Riederalp i sydvästra Schweiz.Bild: Georgios Kefalas
I december 1914, knappt ett halvt år efter första världskrigets början, höll den schweiziska författaren Carl Spitteler (1845 till 1925) ett föredrag i ett av de gamla skråhusen i Zürich. Väl medveten om sina landsmäns sympatier för den tyska sidan hade han länge tvekat om han verkligen skulle tala om sitt lands politiska och militära neutralitet. Till slut bestämde han sig, alla betänkligheter till trots och med stora konsekvenser: Carl Spittelers litterära verk är idag nästan glömt, även i Schweiz. Men föredraget läses och citeras fortfarande, inte minst i skolan. Det slutar med orden: ”Ett nådigt undantag, som ödet skänkte oss, tillåter oss att sitta i teatersalongen, när nu Europa uppför en fruktansvärd tragedi … Väl medvetna om detta ofantliga lidande: Låt oss fylla våra hjärtan med tyst medlidande, och våra själar med andakt – men framför allt låt oss ta av hattarna.”
År 1919 fick Carl Spitteler Nobelpriset i litteratur, efter att Verner von Heidenstam hade föreslagit honom, mest för hans versepos ”Olympischer Frühling” (”Olympisk vår”) från 1905, ett idag svårläst försök att ge den grekiska mytologin en nutida aktualitet. Akademien hade några år tidigare börjat fundera över Carl Spitteler, men hade flera gånger tagit avstånd, kanske också för att man även i Sverige höll sig nära Tyskland: Akademiens ledamot Per Hallström var inte den ende svensken som några år senare välkomnade Adolf Hitler som en ny Napoleon.
När man nu i Schweiz för tillfället firar hundraårsdagen av Nobelpriset – och det gör man, med en utställning i hans födelseort Liestal, med en offentlig ceremoni, där en av landets främsta politiker höll huvudanförandet, och med flera nya böcker – står inte hans nästan bortglömda litterära verk i centrum, utan hans föredrag om neutralitet.
Visserligen har Carl Spitteler ibland beskyllts för att ha rättfärdigat en självbelåten passivitet. Men så är det inte: Föredraget är en påminnelse om att neutralitet inte är given. Den måste förvärvas. Det förutsätter inte bara arbete, utan också en beredskap att stå för följderna.
Carl Spittelers begrepp om neutralitet, förklarade under förra helgen litteraturvetaren Philipp Theisohn i ”Neue Zürcher Zeitung”, landets internationellt mest respekterade tidning, är den enda garantin för att det går att hitta en väg tillbaka från politikens katastrofer. Och mer än det: Att det finns någonting som neutralitet är förutsättningen för att politikens katastrofer över huvud taget kan uppfattas som katastrofer: ”Den neutrala härdar ut, den stannar i rummet – och även när den inte kan kliva upp på scenen, så tillhör han ändå spelet. Enbart genom honom lär sig skådespelarna, vilken pjäs de just håller på att spela, en fars eller en tragedi.”
Man önskar sig att debatten om neutralitet kunde fortsätta på den nivån, också i det neutrala land som en gång skapade anledningen till att Schweiz numera kan fira jubileet av ett Nobelpris: i Sverige.
Gå till toppen