Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Carl Rudbeck: ”På ena sidan står de som vill ha en stor och stark stat.”

Bild: Erik Nylund
Ändå rör hon sig – eppur si muove – lär Galileo Galilei ha sagt när han inför inkvisitionen tvingades ta avstånd från sin teori att jorden kretsade kring solen och inte tvärtom. Galileis ord får mig att tänka på alla de gånger ideologierna har dödförklarats – för ändå rör de på sig; mer än så, de riktigt spritter av liv.
Under många år fick vi lära oss att ideologier var ungefär som religioner – ett slags mänsklighetens barnsjukdomar som förnuftet snart skulle förpassa till den alltmera överfulla historiska skräpkammaren. Det sekulära himmelriket stod för dörren då världen skulle styras av upplysta, värdeneutrala experter och inte längre av förvirrade och fanatiska ideologer. Varje problem hade en och endast en korrekt lösning och därmed basta.
Med tanke på vad ideologierna ställde till med under det blodiga 1900-talet är det lätt att sympatisera med den drömmen men den har visat sig vara just en dröm som vi numera har vaknat från. Böcker, seminarier, podcasts om ideologier står som spön i backen. Orsakerna till detta är flera men en är att människor tack och lov har övertygelser som inte alltid kan motiveras rationellt. Kort sagt: vi tycker olika. Skilda ideologier lovar att tillfredsställa skilda ideal och önskningar. En ideologi premierar jämlikhet, en annan frihet, en tredje den egna nationen, alla i olika mer eller mindre extrema versioner. Något liknande gäller också ideologiernas nära släkting – religionerna – som också de har gjort en hejdundrande comeback.
Sett så här i backspegeln kan man inte annat än förundra sig över hur intelligenta och högt bildade kvinnor och män kunde vara så naiva och lättlurade. Hur kunde någon på fullt allvar tro att människor av kött och blod skulle låta sig nöjas med den anemiska och rationella teknokratiska världsåskådningen?
Det har vi inte heller gjort. Visst, den ideologiska kartan ritas om hela tiden men nog är huvuddragen – så att säga de ideologiska kontinenterna – ganska oförändrade. Vänster och höger, socialism och liberalism (en glosa som av någon konstig anledning har annekterats av en liten svensk politisk sekt) är fortfarande ideologiska vattendelare. På ena sidan står de som vill ha en stor och stark stat och som anser sig veta bäst hur vi ska leva våra liv. På den punkten har vänstern paradoxalt nog likheter med konservativa som också har drag av förmyndare.
På andra sidan står liberalismen, som idag har ytterst få företrädare i vårt land, och som har större tilltro till människors fattningsförmåga. I sina bästa former behandlar den oss som myndiga och själva förmögna att fatta beslut om hur vi ska leva och spendera våra tillgångar. Om man så vill kan man klandra den för att vara egocentrisk, ja kanske egoistisk, eftersom den premierar individualism och privat äganderätt. Liberaler fruktar den stora staten. De vill se en liten men stark stat som bättre än någon annan aktör sköter några få väsentliga sysslor. Och sedan lämnar mig i fred. Om det är extremt så kalla mig extremist.
Gå till toppen