Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Indoneserna måste bestämma om de ska gå tillbaka till ett mer auktoritärt samhälle eller fortsätta mot ökad demokratisering.”

Det finns förutsättningar för att det kommande valet i Indonesien blir en rysare, skriver André Möller, filosofie doktor i religionshistoria med inriktning mot indonesisk islam.

En digital skylt i Indonesiens huvudstad Jakarta visar nedräkningen till den kommande veckans val i landet.Bild: Dita Alangkara
På onsdag, den 17 april, är det val i Indonesien, som med sina över 260 miljoner invånare är världens tredje största demokratiska stat och tillika världens mest folkrika muslimska land.
Över 187 miljoner människor är registrerade som röstberättigade, och om en lika stor andel röstar i år som vid förra valet innebär det att över 130 miljoner människor går till valurnorna.
Med några få dagar kvar till valet har presidentkandidaten Joko Widodo ett tydligt övertag över sin motståndare Prabowo Subianto, men gapet mellan dem har minskat och det finns ännu många väljare, framför allt unga, som uppger att de inte har bestämt sig. Därmed finns det förutsättningar för att även detta val blir en rysare, där indoneserna återigen måste bestämma om de ska se framåt eller bakåt, gå tillbaka till ett mer auktoritärt samhälle eller fortsätta på den inslagna vägen med ökad demokratisering.
Det stundande valet innefattar såväl val till det nationella parlamentet som dess lokala motsvarigheter, men just nu överskuggar presidentvalet allting annat i landet. De båda kandidaterna representerar olika drag i den unga indonesiska demokratin, och har vitt skilda kopplingar till landets historia och traditionella makteliter.
Joko Widodo, känd som Jokowi, som har suttit på presidentposten sedan 2014, ställer upp för en andra period på fem år. Jokowi kommer från en familj utan politisk eller militär bakgrund, något som tidigare har varit i det närmaste nödvändigt för att kunna nå de högsta politiska ämbetena i Indonesien. Han studerade skogsbruk på centrala Java, och startade senare ett möbelföretag. Han blev vald till borgmästare i sin födelsestad Solo 2005 och blev 2012 vald till guvernör i Jakarta. Två år senare ställde han upp i presidentvalet och vann. Precis som nu var Prabowo Subianto hans motkandidat.
Prabowo Subianto växte delvis upp utomlands innan han började sin karriär inom den starka indonesiska militären där han snabbt fick en framträdande roll. Bland annat var han aktiv på Östtimor på 1970-talet (Indonesien annekterade området 1975) och har anklagats för brott mot mänskliga rättigheter i området vid flera tillfällen. 1983 gifte han sig med Suhartos dotter, och blev därmed svärson till dåtidens president och tillika diktator.
Prabowo kunde snabbt avancera till generallöjtnant. Hans roll och militära metoder i samband med de studentdemonstrationer och kravaller som startade när Suharto avsattes 1998 och demokrati började införas i landet, har kritiserats. Han var en del av den militär som försökte slå ner upproren. Eftersom han kom att tillhöra den förlorande sidan fick han lämna militären och, om än frivilligt, även landet under en tid.
I valet 2014 ställde medierna de båda presidentkandidaternas bakgrund mot varandra. På ena sidan stod en enkel man av folket med demokratiska värderingar som utlovade öppenhet, demokrati, social rättvisa och ett massivt krig mot den utbredda korruptionen. På andra sidan fanns en man med militär bakgrund med starka band till den maktelit som styrt landet under den långa diktaturtiden.
En utökad demokrati tycktes stå mot en tillbakagång till auktoritära strukturer, och valet framställdes som ett ödesval. Med 53 procent mot 47 kunde Jokowi till slut utropa sig som vinnare, och många i omvärlden drog en lättnadens suck efter det överraskande jämna valet.
Även om de två presidentkandidaternas bakgrund och förutsättningar inte har förändrats är skillnaderna dem emellan nu inte så stora som de tedde sig vid förra valet.
Jokowi har inte kunnat leva upp till alla sina löften från 2014 och har installerat ministrar med starka band till det auktoritära förflutna. Han har heller inte lyckats väl i kriget mot korruptionen, ochhar till mångas förvåning varit relativt tyst i frågor som gäller mänskliga rättigheter och religionsfrihet.
Prabowo Subianto har tonat ner sin populism och har inte längre lika tydliga band till de äldre och mer auktoritära makteliterna i landet. Till skillnad mot Jokowi har han däremot försökt locka till sig landets hårdföra muslimer, och förvåningen var därför stor när han presenterade en vicepresidentkandidat som inte var hämtad från dessa led. Istället har han utsett Sandiaga Uno, en stenrik affärsman och tidigare vice guvernör i Jakarta, till sin vicepresidentkandidat. Uno har inte heller en tydlig muslimsk identitet, även om partiets valstrateger de senaste månaderna har försökt förse honom med en sådan.
Jokowi, däremot, valde en vicepresidentkandidat från de traditionella muslimska leden i form av Ma’ruf Amin, tidigare ordförande i Indonesiens Råd för Ulama (lärda muslimer) och ledare av Nahdlatul Ulama – världens största muslimska organisation. Hans muslimska identitet och kunskaper är därmed odiskutabla. Jokowi har stora förhoppningar om att hans vicepresidentkandidat ska kunna locka många väljare från Nahdlatul Ulama, med sina 90 miljoner medlemmar. I andra kretsar ses Amin som alltför traditionell.
Det som talar för Jokowi den här gången är att han nu tydligt har etablerat sig som en ledargestalt och att han kan visa på sina stora framgångar, framför allt när det gäller välfärden, till exempel genom att utveckla allmän skolgång och sjukvård, och infrastruktur i form av vägbyggen och flygplatser. Många indoneser åtnjuter dessa framgångar i sin vardag. Frågan är om det räcker för att Jokowi ska kunna sitta kvar på presidentposten i ytterligare fem år.

André Möller

André Möller är filosofie doktor i religionshistoria med inriktning mot indonesisk islam.
Gå till toppen