Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

David Zimmerman skildrar sjukdomen utan att vara sentimental

En far ligger för döden i David Zimmermans diktsamling. Eva Ström imponeras av en poet med ett valörrikt, känsligt och levande språk.

David Zimmerman är född 1993 och bosatt i Malmö. Han debuterade 2017 med diktsviten ”Mal”.Bild: Foto: EMIL MALMBORG

David Zimmerman

Ljus och strålning. Albert Bonniers förlag.

Redan i den vackra titeln på David Zimmermans diktsamling ”Ljus och strålning” finns något oroande. Medan ”ljus”, som ju är en form av strålning, är ett ord med strängt taget bara positiva betydelser är ”strålning” betydligt mer laddat. Tankarna går till fenomen som läckande kärnkraftverk och cancerbehandlingar, och det är skickligt av Zimmerman att på så vis arbeta med två ord som kan vara både synonymer och starka emotionella motsatser.
Det står snart klart att temat för diktsamlingen är en far som ligger för döden. I en prolog tecknas utgångspunkten i en mjukt flytande oro, där de alfabetiska slutvokalerna ä och ö slingrar sig om varandra, vagt och undanglidande, men ändå förebådande det oundvikliga och okända:
en duva ännu tom så måste ha varit just före våren
någonstans efter höstens högar jord där vårens svarta vilja vill
ett flöde flyttas saker växlar samlas växer de förbränner sig
själva ihärdigt någonstans i trädgårdarnas dumma sömn
en far luktar nytt vatten i gröna blå timmar han bär
de vätskor som ryms ja nästan som vanligt
där allt som flyttas runt i ett huvud och skördar
där frodas nya saker nya grödor, det sköra
som redan skördats i dagarna hur ska
man veta veta vad dagarna
Ändå är det inget vanligt rekviem David Zimmerman har skrivit. Inte som Tua Forsströms sorgesång ”Anteckningar” över ett innerligt älskat barnbarn, eller Kalle Hedström Gustafssons ”Mormorordning, hägringsöar”, där en mormor tydliggjordes i sitt eget landskap. Zimmerman skriver ett annat slags dikt, porösare och mer flimrande, där inte sorgen utan snarare upplösningen och dödssjukdomen står i centrum. Danska Olga Ravns ”Den vita rosen” är ett verk som ligger närmare Zimmerman i sitt fokus på döendets process och de närmastes instängdhet i en obönhörlig och skälvande spänning.
I ”Ljus och strålning” gestaltas de anhörigas och även den sjukes limboartade, stillastående väntan, en plågsam och utdragen process där bilden av fadern blir allt otydligare, som en plågsam konsekvens av förvandlingen som tycks blända bort alla tydliga konturer. Här finns ingen idealisering av den sjuke och vi lär inte känna hans tidigare liv, allt är endast här och nu. Förloppet sträcker sig över vårmånader i en outhärdligt ljus april, där förstås T S Eliots ord om april som den grymmaste av alla månader kommer i åtanke, och glider sedan över i en lika ljus och stillastående sommar där naturen hela tiden är likgiltig och oberörd.
Med högsommaren kommer ett solljus som strålar, går i moln, belyser, och också tänjer ut dagarna i en väntans leda, som om tiden avstannat och håller andan:
sommardimmor natten morgon
varför minns jag inget, alla timmar samtidigt, vita
när sker förflyttningar frånvaro
och när kommer vi ut härifrån när
alla värdelösa kroppar som inte fungerar men surrar
alla maskiner förlängningar sammankopplingar
det ljusnar i dimmorna på gräset
sommaren tar inte slut ja
nej
Den sensommar som följer innebär heller ingen förlösning men stiger allt närmare tystnaden. I slutdikten har det till sist blivit natt. Vindarna stillnar. Nu har fadern trätt ut ur dikten. Och ljuset har försvunnit.
Men det är dock inte den tidigare nämnde T S Eliot som David Zimmerman närmast erinrar mig om i sin poetiska praxis, utan snarare de ledande kvinnliga poeterna som definierade det svenska åttiotalet. Jag tänker på Ann Jäderlund och hennes känsliga sätt att arbeta med klanger, upprepningar och assonanser, på Eva Runefelt och hennes uttänjda, oavslutade och många gånger ljusupplösta ögonblick, och på Katarina Frostenson som mutade in ord som ”sorl” och ”häger” i sitt poetiska idiom. Att Jäderlund fortfarande lever som stilbildare vittnar till exempel denna rad: ”Jag tror att vattnet är starkt i vattnet och stjälkarna starka”.
Läs också Nittiotalisterna kommer ut
Ändå är David Zimmermans poetiska stämma bärkraftig och övertygande i sin egen rätt. Trots det svåra ämnet, där det är lätt att kantra i sentimentalitet, lyckas han skildra ett inte ovanligt tillstånd på ett ovanligt sätt i kraft av ett valörrikt, vattrat och känsligt levande språk.
Den amerikanska kritikern Marjorie Perloff har med viss tveksamhet talat om en romantikens återkomst i poesin, där den enskildes vittnesmål om ett personligt lidande står i centrum. Men om det innebär en diktsamling som David Zimmermans ”Ljus och strålning” ser jag ingen anledning att beklaga utvecklingen. Det ska bli intressant att följa denna poet, som redan med sin andra diktsamling åstadkommit ett så moget verk.
Gå till toppen