Redan i den vackra titeln på David Zimmermans diktsamling ”Ljus och strålning” finns något oroande. Medan ”ljus”, som ju är en form av strålning, är ett ord med strängt taget bara positiva betydelser är ”strålning” betydligt mer laddat. Tankarna går till fenomen som läckande kärnkraftverk och cancerbehandlingar, och det är skickligt av Zimmerman att på så vis arbeta med två ord som kan vara både synonymer och starka emotionella motsatser.

Det står snart klart att temat för diktsamlingen är en far som ligger för döden. I en prolog tecknas utgångspunkten i en mjukt flytande oro, där de alfabetiska slutvokalerna ä och ö slingrar sig om varandra, vagt och undanglidande, men ändå förebådande det oundvikliga och okända:

Ändå är det inget vanligt rekviem David Zimmerman har skrivit. Inte som Tua Forsströms sorgesång ”Anteckningar” över ett innerligt älskat barnbarn, eller Kalle Hedström Gustafssons ”Mormorordning, hägringsöar”, där en mormor tydliggjordes i sitt eget landskap. Zimmerman skriver ett annat slags dikt, porösare och mer flimrande, där inte sorgen utan snarare upplösningen och dödssjukdomen står i centrum. Danska Olga Ravns ”Den vita rosen” är ett verk som ligger närmare Zimmerman i sitt fokus på döendets process och de närmastes instängdhet i en obönhörlig och skälvande spänning.

I ”Ljus och strålning” gestaltas de anhörigas och även den sjukes limboartade, stillastående väntan, en plågsam och utdragen process där bilden av fadern blir allt otydligare, som en plågsam konsekvens av förvandlingen som tycks blända bort alla tydliga konturer. Här finns ingen idealisering av den sjuke och vi lär inte känna hans tidigare liv, allt är endast här och nu. Förloppet sträcker sig över vårmånader i en outhärdligt ljus april, där förstås T S Eliots ord om april som den grymmaste av alla månader kommer i åtanke, och glider sedan över i en lika ljus och stillastående sommar där naturen hela tiden är likgiltig och oberörd.

Med högsommaren kommer ett solljus som strålar, går i moln, belyser, och också tänjer ut dagarna i en väntans leda, som om tiden avstannat och håller andan:

Den sensommar som följer innebär heller ingen förlösning men stiger allt närmare tystnaden. I slutdikten har det till sist blivit natt. Vindarna stillnar. Nu har fadern trätt ut ur dikten. Och ljuset har försvunnit.

Men det är dock inte den tidigare nämnde T S Eliot som David Zimmerman närmast erinrar mig om i sin poetiska praxis, utan snarare de ledande kvinnliga poeterna som definierade det svenska åttiotalet. Jag tänker på Ann Jäderlund och hennes känsliga sätt att arbeta med klanger, upprepningar och assonanser, på Eva Runefelt och hennes uttänjda, oavslutade och många gånger ljusupplösta ögonblick, och på Katarina Frostenson som mutade in ord som ”sorl” och ”häger” i sitt poetiska idiom. Att Jäderlund fortfarande lever som stilbildare vittnar till exempel denna rad: ”Jag tror att vattnet är starkt i vattnet och stjälkarna starka”.

Ändå är David Zimmermans poetiska stämma bärkraftig och övertygande i sin egen rätt. Trots det svåra ämnet, där det är lätt att kantra i sentimentalitet, lyckas han skildra ett inte ovanligt tillstånd på ett ovanligt sätt i kraft av ett valörrikt, vattrat och känsligt levande språk.