Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Han ångrar inte flykten från Ungern till Sverige

De tre gevärskulor han har kvar i benet efter flykten från Ungern 1956 stör honom inte särskilt mycket säger Istvan Barna. – Jag var ju bara tvungen att ge mig ut på äventyr och jag har haft mycket roligt. Nu har han precis fyllt 80 år och har fortfarande roligt.

När Istvan Barna flydde Ungern 1956 sköts han med tre kulor som fortfarande sitter kvar i kroppen.Bild: Ulf Sundberg
Istvan Barna är född och uppvuxen i en by utanför Debrecen på ungerska slätten Pusztan i östra delen av landet.
Uppväxten hans var lik de flesta andra ungerska ungdomar på fyrtiotalet och han utbildade sig till låssmed.
– Jag drömde ändå om att bli militär eftersom militärerna hade det så bra i Ungern när jag var ung, säger han vid kaffebordet i lägenheten i Landskrona.
Han började på militärakademin men sedan kom revolutionen 1956.
– Eftersom jag och mina kamrater var sugna på äventyr så visste vi att det här var vår chans och vi tog oss över gränsen till Österrike. Det var då jag fick skotten i benet, säger han alldeles självklart.
De var sju stycken som flydde tillsammans och hade inte Istvan mött svenskar som lovade jobb i Sverige så hade han troligtvis hamnat i Främlingslegionen som fyra av kamraterna.
– Men jag hade hört så mycket gott om Sverige av en av mina lärare så jag satsade på det istället. De som hamnade i legionen gick det också bra för. Det var i alla fall vad de sa till mig när jag mötte dem en gång i Budapest.
Efter tre månader i läger fick han jobb på Landskronavarvet.
– Fast vi tjänade så dåligt att vi brukade åka till hamnen och lasta båtar efter jobbet och på somrarna hackade vi betor på fälten utanför stan. Jag jobbade jämt, förklarar han.
Med pengar på fickan kunde han och kompisarna åka till Köpenhamn och Hamburg för att roa sig.
– Det gjorde vi nästan varje helg ända tills jag gick på sjön och sedan gifte mig, säger han och ser lite full i fan ut.
Han var på sjön i några år men slutade när båten han jobbade på fick kontrakt att segla mellan Kanada och Japan.
– Jag ville inte binda upp mig för fem år så jag åkte hem istället.
I mitten på 60-talet träffade han sin fru i hembyn i Ungern.
– Min bror hade gift sig med hennes syster så det föll sig naturligt att vi träffades och gifte oss 1967, konstaterar han.
Då hade han börjat jobba på Carl-Philips rörmokerifirma i Landskrona som rörläggare och där stannade han till pensioneringen.
– Det var mycket krypande för att komma åt rören så jag slet ut knän och höfter. Därför säger jag alltid nej när damerna här i området ringer och vill att jag ska hjälpa dem med en kran som läcker. Skulle jag krypa in under diskbänken här kommer jag inte ut igen, skrattar han och slår ut med armen.
Höften är nyopererad och ryggen ska han förhoppningsvis få åtgärdad. För Istvan gillar inte att vara overksam.
– När jag bodde i Ungern blev jag en gång nordungersk mästare i boxning och jag har alltid gillat att röra på mig.
Rest har han också alltid gjort och numera har han ett sommarhus i Ungern.
– Jag har åkt dit minst en gång om året sedan det blev möjligt 1964 och i början på 90-talet köpte jag huset.
Dit ska han även i sommar och då ska han fira sin födelsedag med släkten där några till fyller år.
– Det blir tredje gången vi firar. Först firade jag med familjen när jag fyllde här hemma, sedan med vännerna och sommar alltså i Ungern. Då blir det fest, säger han och lyser upp.

Istvan Barna

Gör: Pensionerad rörmontör.
Bor: I Landskrona.
Familj: Hustrun Eszter, två döttrar ett barnbarn.
Aktuell: Fyllde 80 år den 26 mars.
Gå till toppen