Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Thomas Millroth: Klassisk tradition, nej tack!

Rätt eller fel? Inte särskilt intressant. Thomas Millroth ser konstnärer som blandar fritt – och det är den orena frihetligheten som ger liv.

Skulpturer av Gertrud Alfredsson.Bild: Molekyl Gallery
Förr talades det om traditioner i konsten. Är det fortfarande intressant? Det tycker i alla fall Gertrud Alfredsson, som gett en av sina skulpturer på Molekyl Gallery namnet ”Traditionsbäraren (konstfången)”. En karl står bredbent på ett podium av mönster. På huvudet har han sin veta-bäst-börda som får honom att stå rak i ryggen.
Han är en sort som genom åren mer än gärna trätt fram och talat om vad som varit rätt – och inte minst fel – inom konsten. Text och bild fick till exempel i den förfinade franska traditionen från Matisse och Cézanne inte blandas, det var litterärt, konsten skulle vara ren. Men blandar, det är precis vad Alfredsson gör i sina skulpturer, teckningar och målningar. Den orena frihetligheten ger liv och därför känns den så självklar.
Men är några av de stora etablerade traditionerna ännu aktuella? Jag frågar mig själv om inte Alfredsson lärt sig av surrealisterna att fritt kombinera olika element och blanda tidsskikt i sina bilder. Och den gamla ärkesurrealisten Salvador Dalí, har han kvar sin attraktionskraft? Alfredsson svarar bestämt på mina funderingar i en liten teckning, där hon desperat skriker rakt ut: ”Gala rädda mig från Dalís kalla öga.”
”Trailer” (vykort från Picabia) av Gertrud Alfredsson.Bild: Thomas MIllroth
Således bort med Dalí och kylig surrealism. I utställningens praktverk pekar Alfredsson åt ett annat håll. ”Trailer” är tillägnat en annan spanjor, dadaisten med mera Francis Picabia. Hennes magnifika bild har närmast skulpturala former: två kvinnor i ett självsäkert bildspråk, den högra med ett öga under lugg och det andra uppspärrat mot åskådaren. Det är svårt att finna ord för den laddade stämningen. Jag hittade ett par rader hos Picabia själv: ”det är könet som gör den revolterande anständigheten värd att frukta”. Det tolkar jag som att kroppen och sinnena övervinner stela traditioner och dogmer, som verkat nog så hämmande ända från förfinade fransmän till akademiska postmodernister.
Picabias bildvärld är alldeles för uppsplittrad för att bilda skola. Han är alltså en bra utgångspunkt för den som vill undvika teser och traditioner. Och Alfredsson är alltid på sin vakt. På en av sina skulpturgubbar med samtidsmedveten look, inklusive chict skägg, har hon klottrat: ”Kära barn – du är för mallig”.
Alfredsson använder all sin teknik och sitt kunnande för att lägga sig så nära verkligheten att det skaver; med det följer en stor osäkerhet. Att inte veta och vara tvungen att söka är den bästa traditionen.
Samma sak gäller Gert Petersson (1948-2018) på Galleri Ping-Pong. Han hissade självständighetsflagg redan i Forum-skolan i Malmö då han 1981 skapade en egen plattform med sina artists’ books.
Namnet på förlaget blev en grimas mot alla klassiska traditioner, Gustaviansk Apa i Malmö, GAM. Klassisk tradition, nej tack!
Gert Peterssons artists' books på Galleri Ping-Pong.Bild: Galleri Ping-Pong
Det finns en del som förbinder honom med Alfredsson. Liksom hon lade han sig tätt inpå verklighetens bortglömda sidor. Det här är upplösningens och baksidornas konst. Rester och förfall är motiven. Och det är så pass ovanligt och utanför traditionen att det måste hanteras mycket personligt.
Petersson gav oansenliga föremål poetisk lyster i mästerliga grafiska tryck och böckerna blev ett slags rum för det bortglömda.
Men boken som format är väl också en stark tradition? Visserligen, men den har visat sig slitstark och förnybar. Redan då artists' books blev ett begrepp på 70-talet var det med en estetik som blandade humor med vildsinthet och ömhet på ett sätt som kändes alldeles nytt. Petersson gick ännu längre och förvandlade boken till ett eget rum mellan pärmarna där försättsblad, kolofon och inlaga fick röra sig fritt och ohämmat.
Visst finns traditioner i konsten i dag. Vi ser hur de likt modet styrs av merkantila krafter, än är det fotografisk realism, än abstraktioner à la 1950-talet. Men intressantast är de konstnärer som likt Alfredsson och Petersson skiter i förväntningar, för att med Suzanne Brøggers ord försöka ”återsamla vad kulturen spritt, att återupprätta den intimitet som försvunnit ur det moderna samhället”.
Då duger inga trendiga eller kommersiella regler. Noll anpassning.
Gertrud Alfredsson, Molekyl Gallery, Båstadsgatan 4, Malmö, tom 28/4.
Gert Petersson, Galleri Ping-Pong, Stora Nygatan 4, Malmö, tom 4/5.
Fakta

Helgtips

Parallellt med Gert Petersson visar Niklas Hellberg lysande måleriska rumskonstruktioner, Galleri Ping-Pong, Malmö.

En stillsam textil installation kring personliga förluster som griper tag. Anna Nyberg, Mercurius Art & Artefacts, Båstadsgatan 4, Malmö t o m 28/4.

Chateaux är en poesitidskrift som kommer ut två gånger om året tillsammans med en bok, som sätts och trycks för hand hos Lina Nordenström i Uttersberg. Nu senast Linnéa Fonseca ”Furor”. Bokkonst av yppersta klass.

Gå till toppen