Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Timothy Snyder uppmanar oss att studera historia med kritiskt sinne

Håkan Engström har läst Snyders ”Vägen till ofrihet”, som bland annat handlar om vikten av att kunna skilja historien från fabricerad myt och propaganda.

Donald Trump tar emot Vladimir Putins utsträckta hand. Presskonferens i Helsingfors sommaren 2018.Bild: Alexander Zemlianichenko

Timothy Snyder

Vägen till ofrihet. Översättning: Margareta Eklöf. Albert Bonniers förlag.

Timothy Snyder, professor i historia vid Yale, har på senare tid positionerat om sig och träder i olika sammanhang fram som politisk debattör lika väl som en akademiker av traditionellt snitt. Framför allt drar han en lans för liberalism och demokratiska institutioner, hotade av en högerpopulism som han inte tvekar att kalla fascism. Det tydligaste exemplet är den lilla pamfletten ”Om tyranni: Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”, utgiven 2017, där han främst riktar sig till en amerikansk allmänhet som ännu inte blivit varse kopplingarna – ideologiska och finansiella – mellan Donald Trump och Vladimir Putins auktoritära regim.
”Vägen till ofrihet” är en snårigare skildring, där hans syfte är detsamma men där han tydligare visar på hur Putin och ryska oligarker låter både tankestoff och kapital infiltrera såväl det amerikanska samhället som de europeiska. Det är en skildring av cyberkrig och lögnfabriker, av lögnens funktion och värde, men också av Putinregimens fascistiska rötter och praktik. Vägen till ofrihet är den väg där västerländska nationer följer i Rysslands spår.
Det är en idéburen bok, stundtals så fantastisk att man anar ett konspirationsteoretiskt sinnelag hos författaren eller att han åtminstone överdriver. När ett oroväckande fenomen som är känt på rysk mark etableras i USA kan det vara rena tillfälligheter, fast Snyder vill alltid se ett orsakssammanhang. Hans teckning av de stora sammanhangen är övertygande, eftersom han underbygger den med relevanta exempel, men hans iver att inordna varje detalj i den stora bilden får honom emellanåt att te sig rabiat och tunnelseende.
Men boken är också en uppmaning att på riktigt studera historia, med kritiskt sinne, för att kunna skilja den från fabricerad myt och propaganda.
Snyder introducerar två begrepp som han kallar ofrånkomlighetens och evighetens politik. Båda översätter fakta till narrativ, och det som inte passar i den stora berättelsen förskjuts – liksom de som inte köper paketet.
Ofrånkomligheten är idén om att det inte finns några idéer. Det var denna uppfattning som efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens slutliga kollaps fick historikern Francis Fukuyama att 1992 förkunna ”historiens slut”: marknadsekonomin hade gått segrande ur kalla kriget, nu fanns bara en väg framåt. Kapitalismen ledde ofrånkomligen till demokrati, därför tjänade det inget till att försöka påverka utvecklingen. Istället för politiska åtgärder: marknad. Framtiden är ”bara mer av nuet”, sammanfattar Snyder dessa tankegångar.
Denna determinism fanns förstås också i en kommunistisk version: teknologiska landvinningar föder samhällsförändring som föder revolution som leder till den utopiska framtiden. Tror man på den idén är det lönlöst, ja, dumdristigt att lägga fram alternativ.
Idag är Timothy Snyder inte rädd för utopierna och ofrånkomlighetens principer, eftersom de för närvarande spelat ut sin roll. Det han varnar för och som han ser leder till vår tids ofrihet är evighetens politik. Den är inget nytt, den finns i nationalismens exkluderande myter och den har praktiserats i Ryssland nästan utan uppehåll sedan Leonid Brezjnevs tidiga 1970-tal. Det är en politik som de ryska oligarkerna ärvde från de sovjetiska politrukerna, men som har bättrats på med fascistiskt tankegods och symboler.
Vid den tiden var Sovjetunionen redan stagnerat och ifrånsprunget, varför medborgarna istället för att blicka framåt uppmanades att vårda minnet av triumfen i Det stora fosterländska kriget, som var sovjethistoriens höjdpunkt. Istället för revolution, minnet av kriget och det eviga förflutna. När Pragvåren och drömmen om en ”socialism med ett mänskligt ansikte” år 1968 krossats under tyngden av Warszawapaktens stridsvagnar trädde Tjeckoslovakien in i den nygamla epok som gavs namnet Normalisering.
Evighetens politik är ett redskap för den som inte tror på framåtskridandet utan ser tillvaron som ett ”negativ-summespel”. Ofrånkomligheten lovar en bättre framtid åt alla, medan evigheten ”placerar en nation i centrum för en cyklisk offerberättelse”. Evigheten betyder samma sak om och om igen.
Vem tjänar på det? Den som sitter vid makten och på den begränsade mängden pengar. Det är en stagnationens politik. Korrumperade makthavare som inte kan erbjuda befolkningen bättre sociala förhållanden diskuterar hellre hot än reformer.
Fascism betydde under Brezjnev inte längre ett stadium av kapitalismen som kunde bemästras, skriver Snyder, eftersom historien inte längre väntades föra med sig förändring. Fascism innebar det eviga hotet från Väst. Så är det fortfarande.
Aleksandr Dugin, en av de högerextrema ideologerna bakom Vladimir Putins politik.Bild: Francesca Ebel
Här får Putin understöd av ideologer som Aleksandr Dugin, som i kampen mot EU lyft fram idén om Eurasien. Där ingår självklart Ukraina, eftersom landet precis som Ryssland anses ha sitt ursprung i det medeltida Rus. Han bortser från att detta Kievrus grundades av vikingar, att Kiev upplevde både renässansen och reformationen, och att den första alliansen mellan ukrainare och moskoviter är av ganska ungt datum (mitten av 1600-talet). Men så har han också sagt att det förflutnas betydelse bara finns i ”arketyperna”, i symboler. Att säga att Rus är Ryssland är att utradera århundraden av tolkbart material, skriver Snyder. Man kan byta ut en nationell rysk myt mot en ukrainsk, men då ersätter man bara rysk evighetspolitik med ukrainsk. ”Att tänka historiskt är att se strukturernas gränser, möjligheterna till frihet”.
Men den sortens historietänkande har inte hög status bland makthavarna i Ryssland och inte heller i Trumps USA. Istället för historia vurmar man för myt, och myten lever på lögner. Dessa är vardagsmat i rysk tv, där alternativa fakta ersatt information i nyhetssändningarna. Man serverar uppenbara lögner och underhållning, i syftet att sprida osäkerhet. Det gäller att ljuga överallt och alltid, lögnen måste vara så stark att den blir orubblig. Snyder citerar journalisten Charles Clover: ”Ju större och ju mer uppenbar lögnen är, desto tydligare visar [Putins] undersåtar sin lojalitet genom att godta den.”
I uppgiften ingår också att skapa fiendebilder. Fienden är Väst, EU, judarna och påfallande ofta de homosexuella som – vilket Masha Gessen uppehåller sig kring i ”Framtiden är historia”, hennes granskning av det totalitära Ryssland – dessutom anklagas för att vara pedofiler. Är anklagelserna trovärdiga? Det spelar inte så stor roll, det viktiga är att det finns en fiende att enas om och känna igen.
I Ryssland odlas en manlighetsnorm, ett machoideal sprunget ur bög- och sexualskräck. Det är inte det enda som tycks ha exporterats till Centraleuropa och till USA. Snyder ser hur evighetspolitiken vinner mark i Orbáns Ungern och Trumps USA, med alternativa fakta, illiberalism och rädsla för framtiden. Rädslan föder pessimism och en ängslig strävan att se om sitt eget hus och sina tillgångar: kakan är liten och den krymper, det gäller att säkra en stor del för sig själv och dem man betraktar som sina närmaste.
Gå till toppen