Dagens bostadsbrist drabbar inte alla. Framför allt är det hushåll med låga inkomster som hamnar utanför. För att lösa denna problematik lyfter såväl politiker som bostadsbolag ofta fram flyttkedjor som en lösning. En flyttkedja uppstår när någon flyttar in i en nybyggd bostad och därmed lämnar en annan bostad efter sig, där någon annan kan flytta in.

De som hänvisar till flyttkedjornas positiva effekter hävdar att byggande av större och dyrare bostäder i förlängningen gör att det också blir lättare för hushåll med lägre inkomster och nytillkomna på bostadsmarknaden att hitta någonstans att bo. Genom att det till exempel byggs en villa i en stads ytterområde, kan en trångbodd barnfamilj lämna sin trea i innerstaden. Den vakanta trean kan i sin tur göra det möjligt för två ensamboende att flytta ihop och bilda familj. De två ensamboende lämnar i sin tur var sin liten lägenhet som blir ledig för den som står utan bostad.

Problemet är bara att det saknas belägg för att flyttkedjor hjälper personer med låga inkomster in på bostadsmarknaden.

På uppdrag av storstadsregionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö har vi i en ny kunskapsöversikt gått igenom vetenskapligt publicerad forskning och andra underlag kring flyttkedjor. Översikten visar tydligt att det finns skäl att ifrågasätta de två huvudargument som brukar användas av dem som ser flyttkedjor som ett sätt för människor med låga inkomster att få en bostad.

1. Nyproduktion av bostäder medför att många andra bostäder blir lediga. Vår översikt visar att det är oklart om det stämmer.

Studier av flyttkedjor som följt av nyproduktion har oftast undersökt längden på kedjorna, alltså hur många bostäder som blir lediga. Svenska studier från främst 1980- och 1990-talet visar att nyproduktion av en bostad skapar i genomsnitt en flyttkedja på 2,4 lägenheter. Det vill säga att för varje lägenhet som byggs frigörs ytterligare 1,4 lägenheter. Studier från 2000-talet, mestadels konsultrapporter, visar på betydligt längre flyttkedjor. Skillnaden behöver analyseras ytterligare, men beror förutom på olika mätmetoder med stor sannolikhet också på att bostadsmarknaden har förändrats.

2. Nya dyra bostäder skapar möjlighet för hushåll med låga inkomster att komma in på bostadsmarknaden. Vår översikt visar att det inte stämmer.

Det saknas studier som ger belägg för att kedjorna får betydelse för hushåll med låga inkomster. Den forskning som finns visar att låginkomsttagare sällan eller aldrig deltar i flyttkedjor som startar när bostäder byggs. Flyttkedjorna bryts innan de når personer med låga inkomster. De lediga bostäderna fylls av hushåll som har goda inkomster men ändå står utanför bostadsmarknaden, till exempel unga personer som får hjälp av sina föräldrar eller av inflyttare från andra kommuner. Vilka bostäder inflyttarna lämnar efter sig i sin ursprungliga kommun ger forskningen inga besked om.

Problemen på bostadsmarknaden för hushåll med låga inkomster behöver tas på allvar. Även om bostadsbyggandet har tagit ordentlig fart på senare år uppmärksammas det från såväl forskning som från Boverket att bostadsbristen framför allt drabbar hushåll som inte har en ekonomi som räcker till att hyra eller köpa de bostäder som byggs. Samtidigt består inflyttningen till storstäderna, inte minst i Malmö, till stor del av hushåll med låga inkomster: studenter, ungdomar och immigranter utan besparingar.

Eftersom dessa grupper oftast inte har råd att bo i de nya bostäder som byggs krävs andra lösningar för att de ska kunna hitta en bostad. Men att lösningen står att finna i flyttkedjor är således svårt att belägga.

Den forskning som hittills förekommit visar alltså att flyttkedjor inte löser bostadssituationen för hushåll med låga inkomster. Frågan om flyttkedjors träffsäkerhet som ett verktyg för att lösa den alltmer ojämlika bostadssituationen kräver uppdaterade och fördjupade studier.

Tills det finns mer kunskap om vilka effekter flyttkedjor har för olika befolkningsgrupper bör man vara försiktig med att sjunga flyttkedjornas lov, och istället föra en nyanserad diskussion om den mångfald av verktyg som krävs för att skapa bostäder för alla.

Martin Grander är doktor i urbana studier vid Malmö universitet.

Tapio Salonen är professor i socialt arbete, Malmö universitet.