Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Daniel Yousefis debutbok gör sig nog bäst på teaterscenen

I ”Den åttonde kontinenten” skildrar Daniel Yousefi flyktingens verklighet. Jenny Högström drabbas av kraften i berättelserna, men förvirras något av formen.

Daniel Yousefi är dramatiker. ”Den åttonde kontinenten” är hans debutbok.Bild: Joakim Rolandsson

Daniel Yousefi

Den åttonde kontinenten. Albert Bonniers förlag.

På det mattsvarta omslaget till Daniel Yousefis debutbok ”Den åttonde kontinenten” slår höga vita vågor in mot betraktaren. Boken inleds med följande rad: "ett fält av kroppar lämnar sina hem". Att lämna sina hem är här synonymt med att fly och det är flykten som är den här bokens predikament. Flyktingarna är dock inte lika anonyma som ”ett fält av kroppar” antyder. Det handlar snarare om att, förlåt det slitna uttrycket, ge dem en röst. En position som subjekt i en värld som envist förvägrar dem densamma.
I lakoniska diktrader tecknar bokens första del brottstycken av flykten. Det är barn, familjer, enskilda vuxna, det är platser, situationer, samtal. Det är tält i rader istället för hus och gator. Det är enkla, raka satser, ställda med högermarginal och utan versaler eller skiljetecken, förpassade längst ner på boksidorna som om de strök längs med marken.
Den åttonde kontinenten” har av författaren kallats för en metaforisk plats. Samtidigt är den ytterst verklig. Detta är på en gång bokens styrka och dess problem. Det vill säga: hur hantera verkligheten? Vintern 2016 åkte Yousefi till flyktinglägren i södra Europa för att arbeta som tolk. ”Den åttonde kontinenten” är ett slags litterär inventering i fem delar av denna resa. Ibland dikt, ibland reportage, ibland en sorts dagbok.
Dikterna är skrivna i tredje person, sen följer ett vittnesmål i jagform av en syrisk kvinna, därefter en del som oförmedlat visar vad det står på skyltarna i dessa läger. Ett slags found poems. ”Konversationer” rymmer just samtal mellan tolken/författaren och enskilda migranter. Som i ”Mars 2016, Transitläger Moria, Lesvos (Översatt från farsi)”: "Daniel, lyssna /---/ Vi skulle aldrig ha lämnat om det inte vore nödvändigt.”
Avslutningen ”Genom Grekland”, är genomgående skriven i versaler och i duform – fastän det otvetydigt är bokens författare som adresseras.
Hur göra litteratur av detta utan att bli en parasit på andras elände, är frågan som har ställts. Den fällan tycker jag att Daniel Yousefi tagit sig ur med den äran. ”Den åttonde kontinenten” berättar om en pågående tragedi som angår oss alla och som pågår på Europas bakgård. Ett undantagstillstånd som blivit permanent.
Och å ena sidan drabbas jag av vittnesmålen och inte minst dialogerna. Här är prosan glasklar. Situationen desperat. Å den andra blir jag överhuvudtaget inte klok på formen. Daniel Yousefi, som också är dramatiker, har enligt egen utsago velat skriva så ”okonstlat som möjligt”. Och talat om att ”välja en form som är ärlig mot tematiken”. Men det är ju det han inte riktigt har gjort, valt en form alltså. För är det vittneslitteratur det är frågan om? Är det poetisk objektivism à la Charles Reznikoff? Jag är ingen principiell motståndare mot att blanda olika typer av texter eller röster, men lite krasst tycker jag att dikterna funkar sådär, medan all kraft finns i talet.
Därför känns det fullständigt följdriktigt att ”Den åttonde kontinenten” sedan början av april sätts upp på Dramaten av en teatergrupp för nyanlända ungdomar. Dramatiken är också den framtid jag ser för den här boken.
Gå till toppen