Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Ebba Witt-Brattström sätter litteraturen på den anklagades bänk

När Ebba Witt-Brattström tjuvkopplar litteraturhistorien med dagens metoo-berättelser sprakar det sällan. Oftare blir det kortslutning, skriver Ann Lingebrandt.

Ebba Witt-Brattström.Bild: Stina Stjernkvist/TT

Ebba Witt-Brattström

Historiens metoo-vrål. Norstedts.

Något hände i och med metoo. Ja, också utöver de direkta anklagelserna, avgångarna, rättegångarna. Blicken ställdes om, ändrade fokus: plötsligt lägger man märke till saker man inte sett förut, noterar nyanser, uppfattar tongångar som tidigare gått förbi. Inte bara när det gäller verklighetens beteenden – jag märker det själv när jag tittar på gamla filmer eller läser böcker från förra seklet. Så mycket så kallad romantik som bara ger rysningar. Men också för den delen: så många vittnesmål som legat fullt synliga utan att vi riktigt sett dem.
Att förändra vårt seende – det är ju vad Ebba Witt-Brattström sysslat med hela sin karriär, ända sedan hon såg till att uppvärdera Moa Martinsons författarskap. I decennier har hon som en av våra mest stridbara feministiska forskare ägnat sig åt att sätta ljuset på ”könets mörker”. Och så kommer metoo-vågen av berättelser – inte underligt att hon ropar äntligen så att topplocket flyger.
Ändå har hon som ledsagare åt en av Svenska Akademiens kulturmän, ni vet vem, försatt sig i en situation som kräver avbön. ”Historiens metoo-vrål” inleds med skammens rodnad på kinderna: ”Feminist, javisst, men nog har jag varit patriarkalt medberoende”, bekänner hon och lovar ”dra i nödbromsen så att kvinnoförnedringståget stannar”.
Är det därför det vilar något yrvaket över boken? I ”Historiens metoo-vrål” är det som om Witt-Brattström precis upptäckt allt slags kvinnoförtryck världen över. Så skriver hon huller om buller om sexualbrottsdomar, akademiledamöters bokrecensioner, massvåldtäkter som krigföring, postorderhustrur, könsstympning (som liknas vid pedofili) och kinesisk fotbindning.
Resultatet är en hoppig och ofta förenklande historieskrivning som kan sammanfattas i utropet ”Men så kom #metoo och allt rämnade. Så hav tröst!”.
Ebba Witt-Brattström drar sig inte för att ställa till med rättegång med litteraturen på den anklagades bänk. Dit släpar hon till exempel hatobjektet Elfriede Jelinek, som begått brottet att tilldelas Nobelpriset och vars svartsynta syrligheter inte tillräckligt entydigt tar kvinnans parti. Där hamnar också utövare av ”litterär pedofili” i Vladimir Nabokovs efterföljd, som Stig Larsson och Karl Ove Knausgård. Bevisföringen är att pröva citat utifrån formeln ”HAN SA” och ”HON SA”.
Men är det en litterär plikt att alltid inta offrets perspektiv? Är det per definition moraliskt förkastligt att skildra ett övergrepp med förövarens blick? (Och går det inte att utvinna ett etiskt ställningstagande också ur den berättelsen, ifall man nu kräver att litteratur ska vara moralisk?) Hur fyrkantiga ska våra tolkningsmallar vara?
Inte ska väl metoo-berättelserna, som Witt-Brattström citerar så flitigt, fungera som ett facit för litteraturen? De har sin kraft och funktion som vittnesmål, men nog ska konsten också kunna ge oss något annat. Min förhoppning är att metoo slitit av skygglappar och ökat vår uppmärksamhet, inte att förmågan att uppfatta nyanser rämnade.
När Witt-Brattström, som hon själv skriver, ”tjuvkopplar” traditionen med dagens metoo sprakar det sällan, oftare blir det rätt och slätt kortslutning. Jo, hon avskyr att se kvinnor förnedras, deklarerar hon. Historien vrålar – och svaret blir tama förnumstigheter.
Kritik avfärdar hon i förväg som ett feministiskt svek. Med en anspelning på Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” ser hon framför sig ”hur medie-Tanter i maskopi med Wife-typen vässar pennorna för att krossa mig som en lus i den liberala fanans veck (och inhösta beröm från kulturgubbarna)”. Så ska man alltså i den kvinnliga solidaritetens namn skriva med trubbig penna?
Det brukar vara underhållande att läsa Witt-Brattström, för hennes stilistiska energi och många gånger halsbrytande tolkningar, ömsom uppfriskande, ömsom irriterande.
Det hittar jag bara glimtvis i hastverket ”Historiens metoo-vrål”. Framförallt är det i sista kapitlet jag anar vad den här boken hade kunnat bli i ett mer genomarbetat skick.
Här fokuserar hon på män som inte hatar kvinnor, börjar i Gamla testamentet för att via Ovidius och Puccini komma fram till Stieg Larsson, och upptäcker en kraftig skillnad i hur män och kvinnor skildrar offren. Hos de kvinnliga författarna hämnas de våldtagna kvinnorna bara i undantagsfall, medan männen gärna låter sina hjältinnor utkräva gruvliga straff. Den grekiska mytens Filomela till exempel, våldtas och får tungan utskuren av sin svåger. I Ovidius version hjälper systern henne att ta hämnd genom att de tillsammans dödar och styckar systerns son – och serverar våldtäktsmannen det stekta köttet.
Handlar det om en ”manlig hederskodex”, som Witt-Brattström menar? Ett slags revanschlystet önsketänkande ställs mot den kvinnliga författarens inlevelsefulla realism, där tystnad eller vansinne framstår som den naturliga utvägen.
Till sist använder sig Ebba Witt-Brattström av det där förändrade seendet – och får också läsaren att skärpa blicken och hörseln. Så kan vi uppfatta de röster som ljudit alltför svagt genom historien.
Gå till toppen