Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Gripande om provokatören Stig Ahlgrens uppgång och fall

Den arge unge mannen med Sveriges vassaste penna skrev ut sig ur den litterära gemenskapen och dog ensam och bortglömd. Åke Leijonhufvud läser Ulrika Milles gripande skildring av Stig Ahlgrens liv och verk.

Stig Ahlgren tillsammans med blivande hustrun Birgit Tengroth, 1943.Bild: BM-Bild/TT

Ulrika Milles

Ensamvargar. Albert Bonniers förlag.

Många har säkert hört uttrycket ”tråkig som en påstigande i Alvesta”. Men få vet nog att orden är hämtade från en recension som den fruktade kritikern Stig Ahlgren skrev sedan han läst en diktsamling av Sten Selander.
Tråkighet var det sista man förknippade med Stig Ahlgren. Ordet fanns inte i hans värld. Det gjorde däremot orden kvickhet, elakhet, espri och hängivenhet.
I mitt föräldrahem intog Vecko-Journalen och Idun hedersplatsen på soffbordet. Det var alltid Vecko-Journalen jag grep först. Det var ju där Stig Ahlgren skrev. Det fanns hos denne provokatör och upptågsmakare något som fick en ung människa att girigt kasta sig över hans ord.
Idag kastar sig inga vilsna ynglingar över Stig Ahlgren, om de alls vet vem han var. Han vilar i vad Olof Lagercrantz kallar den stora makulationsgraven. Dock är han inte mer okänd än att Bonniers nu ägnar honom en fyrahundrasidig och mycket läsvärd biografi, kallad ”Ensamvargar” och skriven av Dagens Nyheters litteraturkritiker Ulrika Milles.
”Ensamvargar” är en fyllig och fängslande skildring av Stig Ahlgrens liv och verk, men också en insiktsfull betraktelse över litteraturkritikens uppgång och fall. Till sin egen förvåning finner Ulrika Milles att den bok hon skriver mer och mer liknar en elegi över en svunnen epok.
Ulrika Milles.Bild: Charlie Drevstam
Den tidigt föräldralöse Stig Ahlgren föddes 1910 i Karlskrona och växte upp i ett fosterhem i Malmö. Efter studieåren i Lund, då han kommer i kontakt med marxistiska kretsar men också anammar den studentikosa vanan att aldrig vara allvarlig, riktar han blicken mot Stockholm och prövar lyckan i huvudstadspressen.
Han har då gjort sig ett namn med polemiska artiklar, främst i socialdemokratiska Arbetet. Detta namn använder han sig nu av när han med elegant och sylvass penna ger sig in i den offentliga debatten. Hans första kraftprov som polemiker är artikelsamlingen ”Orfeus i folkhemmet” 1938, där han framträder som en arg ung man med den borgerliga litteraturen och den borgerliga kritiken i skottgluggen.
Men ödet sätter snart krokben för honom. Vid ett protestmöte i Örebro mot censurlagarna under andra världskriget håller han ett dunkelt och mångtydigt anförande som av åhörarna uppfattas som ett försvar för regeringsmakten. Det kommer att successivt fräta sönder hans rykte. Antinazisten och marxisten framstår, utan att han själv riktigt begriper det, som en lojal medlöpare.
Här öppnar sig lömska falluckor i Stig Ahlgrens liv, falluckor som skulle fortsätta att göra livet surt för honom och få stora delar av det intellektuella Sverige att vända sig mot honom.
Intrycket av elegi förstärks när boken kommer in på Ahlgrens korta och katastrofala äktenskap med Birgit Tengroth, skådespelaren som senare blev skandalomsusad roman- och memoarförfattare. Här vidgar sig boken till ett storartat och kärleksfullt porträtt av Birgit Tengroth. Hon är som Stig Ahlgren en ensamvarg. Samtidigt förebådar hon dagens kvinnooffer i kulturmännens manege.
Stig Ahlgren och Birgit Tengroth var gifta mellan 1944 och 1950.Bild: BM-bild
Trots den yttre framgången vilar det något uppgivet över Stig Ahlgrens fortsatta karriär. 1946 köps han av Bonniers över från den radikala Aftontidningen till ”brackornas tidning” Vecko-Journalen. Det uppfattas av hans fiender som det slutliga avfallet. Vad ska han nu skriva om? Prinsessbröllop och hästkapplöpningar?
Så blir det nu inte. Stig Ahlgren rycker faktiskt upp tidningen. Men vad han vinner i anseende hos den bildade borgerligheten förlorar han i inflytande som litteraturkritiker och centralfigur i den litterära världen.
Resten är en ganska sorglig historia. Stig Ahlgren söker under förnedrande former arbetet som kulturchef på Dagens Nyheter men förbigås av Olof Lagercrantz. Han stänger in sig på sitt redaktörsrum på Vecko-Journalen och gör sig omöjlig med giftiga rader som dessa, skrivna vid Ingrid Bergmans besök i Stockholm 1955: ”Hon reser omkring och visas för pengar. Förevisare är Roberto Rossellini, med vilken hon har tre barn och en Rolls-Royce. Med konst har detta kringkuskande sällskap föga eller intet att skaffa.”
Skickligare kan man inte skriva sig ut ur den litterära gemenskapen. Stig Ahlgren medverkar i fortsättningen sporadiskt i Svenska Dagbladet, vårdar den svårt cancersjuka Birgit Tengroth, som han återupptagit kontakten med, och dör 1996, ensam och alkoholiserad. Begravningen sker i det tysta, utan minsta hälsning från de medieföretag han förgyllt. Inte ens en blomma.
Det är frestande att jämföra Stig Ahlgren med den i boken ofta nämnde Olof Lagercrantz. Varför är Olof Lagercrantz fortfarande älskad och läst medan Stig Ahlgren har fallit i glömska? Kanske är det en fråga om stil och tillhörighet. Medan den föräldralöse tjänstemannapojken Ahlgrens stil dryper av gift, något som enligt Ulrika Milles har sin grund i mindervärdeskomplex och självförakt, bjuder aristokraten Lagercrantz, omgiven av en stor och skyddande familj, in till fest.
Vad kan man då lära sig av Ulrika Milles mycket personliga och gripande bok? Kanske att berömmelsen är flyktig och förrädisk som en vårvind och att ironin alltid måste innehålla ett mått av värme för att inte bli steril och livsfientlig.
Gå till toppen