Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Minnesord om Sven-Axel Bengtson

Sven-Axel Bengtson, Norrto, Hörby, har avlidit i en ålder av 74 år. Närmast anhöriga är hustrun Torrid och barnen Sara, Fredrik, Anders och Daniel med familjer.

Ljudet av en spelflygande mosnäppa en tidig morgon i Norra Finnmark utlöste en känslomässig reaktion hos Sven-Axel. Han läste inte Harry Martinsson, detta var hans poesi.
Då jag 1966 träffade Sven-Axel var han redan en målmedveten och erfaren ornitolog. Vad jag då inte visste var att han redan i 15–16-årsåldern besökt både Färöarna och Island och att han sedan under en lång rad av år studerat andfåglarna vid sjön Myvatn på Island, en av Europas allra förnämsta fågelsjöar.
Detta forskningsarbete ledde fram till en avhandling för doktorsgraden redan 1972 och några år senare blev han professor i populationsekologi i Bergen.
Fram till att Sven-Axel lämnade Lund knöts vi samman av intensiva fältstudier där Sven-Axel var ”proffset och jag amatören”. Det handlade om tält, trangiakök och kikare i Finland, på Nordkalotten med Varangerhalvön, Island, Hardangervidda och Holland. Öland och Skåne finkammades år efter år.
För en utomstående är det svårt att förstå den generositet som Sven-Axel bjöd på inom sitt kunskapsområde utan att detta ingick i ett vetenskapligt samarbete. Vid våra diskussioner återkom Sven-Axel regelbundet till grundbultarna i Darwins teorier kring det naturliga urvalet som handlade om variation inom arten och som gav olika förutsättningar till överlevnad i en tuff omgivning. Dessa frågor började Sven-Axel systematiskt bearbeta innan han begav sig till Bergen genom studier av lämpliga modellarter utanför fåglarna.
Vid sidan av Island var Färöarna ett landområde där han bedrev ett omfattande ekologiskt forskningsprojekt under många år och långt efter det att han återkommit till Lund (1981) som professor i Zoologi. För bägge dessa områden visade Sven-Axel sin stora förmåga att, vid sidan av forskningen, skapa starka band till den lokala befolkningen och visa respekt för områdenas kulturhistoria, vilket han exemplifierat på ett synnerligen fint sätt i flera skrifter.
Sven-Axel hade en omvittnad förmåga att samla forskare kring viktiga och ofta omfattande projekt. Som ordförande (1994–1999) i programstyrelsen för terrester ekologisk forskning på Svalbard kunde han med energi driva på detta projekt till att bli ett mycket viktigt dokument över ekosystemens dynamik och stabilitet, vilket var mycket framsynt med tanke på de klimatförändringar som i nutid också drabbar Svalbard.
Till våra återupptagna möten efter pensioneringen hade vi med oss ett mer gediget bagage med kunskap och erfarenhet (från molekylärbiologi till beteendeforskning) och våra diskussioner kom nu också att handla om altruism och solidariska gener (utan någon politisk anstrykning). Här kunde vi på vetenskapliga grunder utveckla kraftfulla motargument till teorierna om människans utveckling med ”den själviska genen” som bas.
När så våra resonemang landade kring de allra yngsta som nu växer upp i vårt samhälle med alla dess utmaningar och de barnbarn vi bägge har, ändras Sven-Axels språkmelodi vid sidan om mig på bänken vid fågeltornet i Åhus och rösten fylldes av ömhet och omtanke. Det mångåriga stöd och de värderingar som Sven-Axel så innerligt önskat kunna ge sina barnbarn fick han aldrig uppleva på grund av sin allt för tidiga bortgång.
Gunnar Andersson
Gå till toppen