Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Clara Sandelind: Den "liberala" nationalismen är varken liberal eller realistisk

I en ny avhandling från Lunds universitet argumenterar statsvetaren Björn Östbring mot hög invandring och för en liberal nationalism. Clara Sandelind ser poänger, men pekar också ut några problem i resonemanget.

Länder som Danmark visar att idéer om "vi och dem" lätt spiller över i en repressiv politik, skriver Clara Sandelin.Bild: Johan Nilsson/TT
"Realism" inom flyktingpolitiken har sedan krisen 2015 blivit synonymt med fler restriktioner. Det senaste exemplet i raden var när partiledarkandidaten Nyamko Sabuni nyligen sa att Liberalerna ska bedriva en ”solidarisk men realistisk” migrationspolitik.
Nyamko Sabuni (L).Bild: Stina Stjernkvist/TT
Måste våra ideal tämjas av en ansvarsfull realism? Frågan är brinnande även inom politisk teori, alltså forskning om vilka normativa principer som bör gälla i politiken. I en ny avhandling från Lunds universitet, "Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori", för statsvetaren Björn Östbring ett noggrant och ofta övertygande resonemang där han tar ställning för realism och emot idealiserande av politik.
Det finns forskare som menar att det är helt irrelevant om ett ideal är praktiskt genomförbart, så länge det är moraliskt riktigt. Östbrings kritik av dem är skarp: Man bör, menar han, bry sig om det går att motivera människor att ställa sig bakom till exempel en generös flyktingpolitik. Tänker man bara ut fina ideal i det abstrakta kan politiken bli irrelevant, missvisande eller kontraproduktiv när den möter verkligheten. Forskare inom politisk teori, menar Östbring, bör försöka svara på ”vad ska göras”-frågan; vara vägledande istället för utvärderande eller målsättande.
I själva sakfrågan sällar sig Östbring till de liberala nationalisterna. De menar att en nationell samhällsgemenskap är en viktig grundbult för (social)liberalismen. Känslan att tillhöra en nation påstås öka viljan att delta i demokratin och bidra till välfärdsstaten. Avhandlingen framför inte någon empirisk bevisföring för detta, vilket Östbring är noga med att påpeka. Bortsett ifrån ett förvisso mycket intressant och originellt kapitel om välfärdsstatens och nationens roll för att säkra politisk ordning är avhandlingen främst teoretisk.
Budskapet är ändå: Om man värnar den demokratiska välfärdsstaten bör man, om man är realist, begränsa invandringen.
Hårdast kritik får den kanadensiska professorn Joseph Carens, kanske den mest kände förespråkaren av öppna gränser inom politisk teori. Carens medger att fri invandring kan medföra problem för välfärdsstaten, men eftersom det inte lär bli verklighet ändå bör man alltid förespråka mer öppenhet. Så bekvämt, påpekar Östbring, att slippa smutsa ner händerna genom att förlita sig på att andra upprätthåller de gränser för migrationspolitiken som man anser är nödvändiga men omoraliska. Poängen träffar inte minst de svenska debattörer som i teorin förespråkat ett obegränsat flyktingmottagande, men som ändå tyckte att vissa av restriktionerna som infördes efter 2015 var nödvändiga.
Dock handlar flyktingdebatten mycket om hur verkligheten ser ut. De som anklagas för att vara naiva idealister är oftast framförallt skyldiga till en annan verklighetsuppfattning än de självutnämnda realisterna. Idealisterna struntar inte i om politiken är genomförbar. De tycker bara att en annan slags politik går att föra. I en rapport om den tillfälliga flyktinglagen skriver Röda Korset till exempel att det inte är belagt att lagen ledde till minskat asylmottagande, men att den medförde ökad psykisk ohälsa och familjesplittring bland flyktingar.
På samma sätt är det inom politisk teori. Bortser man från de mest extrema idealister är idealister och realister framförallt oense om vad som faktiskt är genomförbart.
Det gäller inte minst forskningen om hur önskvärd den liberala nationalismen egentligen är.
Östbring menar till exempel att liberal nationalism förespråkar en relativt tunn form av identitet då den inte grundar sig i etnicitet utan i kultur. Det är en överoptimistisk, eller rent av idealiserande, bild av liberal nationalism i praktiken. Även om vi bortser från det våld och tvång som historiskt krävts för att skapa nationella gemenskaper, så har dagens nationalism i länder som Danmark och Frankrike spillt över i en repressiv politik. Skillnaden mellan ”vi och dom”, och misstänksamhet mot nykomlingars lojalitet, framhävs av den förda politiken som avkräver handskakningar för medborgarskap och låter polisen tvinga en kvinna att ta av sig sin religiösa klädsel på stranden. I motsats till förhoppningen om en samhällsgemenskap kan man snarare tänka sig att den förda politiken leder till ökad social splittring. Alltså, när idealen om liberal nationalism möter verkligheten verkar de inte gynna liberala värden.
Liberala nationalister tycks också vara färgade av så kallad metodologisk nationalism när de beskriver verkligheten. Det gör att de felaktigt utmålar en värld av ömsesidigt oberoende och internt homogena nationer.
Ett exempel är Östbrings resonemang om vilka som bör utgöra demos, alltså vilka som ska ha rösträtt i ett land. Han anser, inte helt orimligt, att en förutsättning för att demokratin ska fungera är att det råder viss enighet om vilka som bör inkluderas: ”[En] auktoritetskris [kan] uppstå i en demokrati om de som deltar i de demokratiska processerna inte är eniga om vilka som “hör till”.” Han menar att rösträtten bör fördelas till dem som anses ingå i den politiska gemenskapen, alltså i nationen. Migration kan enligt detta resonemang utgöra ett demokratiskt problem om den leder till inkludering av människor som inte anses ”höra till”. Östbring berör dock inte vad en sådan princip för rösträtt skulle innebära för de minoriteter som inte anses vara medlemmar, trots att de fötts inom landet. Nationella minoriteter som judar och samer, eller andra och tredje generationens invandrare, kan till exempel av många uppfattas inte vara svenska nog att ingå i nationen. En liberal kan rimligtvis inte gå med på att dessa människor därför utesluts från att delta i demokratin.
Metodologisk nationalism gör också att relationer mellan stater osynliggörs till förmån för en idealiserad bild av stater som ömsesidigt oberoende ”containrar”. Östbring avgränsar avhandlingen genom att bortse från hur stater är relaterade, då han avsiktligt inte tar med sådant som militära interventioner eller det koloniala arvet. Vissa skulle anse att verklighetsbeskrivningen redan där har blivit för orealistisk, framförallt om man menar att en avgörande del både av nationsbyggen och migration beror just på dessa saker.
Slutligen är det vanligt att liberala nationalister är blinda för att den gränspolitik som krävs för att upprätthålla en restriktiv migrationspolitik både är orealistisk och kräver utbrett statligt våld. Östbring är inte det. Tvärtom är han noga med att påpeka att flyktingars och migranters motivation att efterleva en viss migrationspolitik är en del av den verklighet de politiska idealen måste förhålla sig till. Som vi vet är det till exempel inte alla som följer ett utvisningsbeslut. Tusentals människor försöker också ta sig till Europa trots att det är förknippat med dödsfara. Inte heller svenska medborgare kan antas följa en alltför restriktiv politik. Vissa hjälper människor att gå under jorden och lärare eller läkare kanske hellre skyddar sina elever och patienter än en flyktingpolitik de anser är inhuman.
Kanske är det på grund av att migrationsfrågan därmed blir så komplex som avhandlingen aldrig ger ett svar på ”vad bör göras”-frågan. Även om det är en besvikelse för den som hoppats på just praktisk vägledning, så är det en ödmjuk slutsats om vad den egna teorin förbinder till.
Gå till toppen