Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Raj Montana Band är en rockklassiker i kamp mot klockan

En dag kommer tajmningen att vara den bästa, hoppas Håkan Engström men konstaterar att denna fredag inte var den dagen.

Dan Hylander har återförenats med Raj Montana Band, nu med nya låtar att spela. Fast det blev bara två. David Carlsson och Clarence Öfwerman var med redan i början av 80-talet.Bild: Patrick Persson

Dan Hylander & Raj Montana Band

KONSERT · ROCK. Malmö Live 26/4.

Tajmning har aldrig varit Dan Hylanders grej. När han skivdebuterade mot slutet av 70-talet var hans långa hår passé och hans hjältar oftare på dekis än på topplistorna. Men det gick bra ändå. När han gav ut Steely Dan-influerad sofistikerad countrypopfusion i början av 90-talet var grungen på ingång. Det lät bra men gick inte alls bra. Hans förra album med nyskrivet material fick titeln ”Den försenade mannen”; det kom 2011. Det kom och gick 2011, får man väl säga, men gick ändå hyggligt bra om man frågar de inbitna (ja, jag är en av dem).
Men just nu vill det sig inte riktigt. Han återbildade Raj Montana Band förra året för att spela in ett nytt album, bandets första på 34 år. En höstturné bokades in, men plattan hann inte bli färdig. Våren 2019 är den klar, och den är rätt bra, men när RMB är ute på vad som borde vara den efterföljande turnén har nästan ingen hunnit höra skivan. Den finns i foajén, men knappt i handeln. Försenad igen.
Och tyvärr har Hylander inte modet eller viljan att låta en konsert kretsa kring material som publiken inte redan hört, så vad vi fick i Malmö Lives konsertsal – förvånansvärt välfylld! – var ännu en comebackshow av retro- och greatest hits-sort.
Dan Hylander, backad av Clarence Öfwerman.Bild: Patrick Persson
Fast Hylander har aldrig varit den nostalgiska typen, tvärtom har han i sina låtar explicit uttryckt åsikten att allt var värre förr. Det gjorde han också denna kväll, i sånger och mellansnack. Men något som varit bättre är hans sångröst. Just denna dag hade han vaknat utan en röst att ens prata med. Efter omständigheterna lät han ändå ok: personlig i tonfall och satsmelodier, lite väl torr i röstklangen. Men det kompenserades fint av bandets båda nytillskott, sjungande Petra Wahlgren (också med fiol) och My Olasdotter (dotter till basisten Ola Johansson, för att vara noga). Deras roll är inte enbart att bakgrundssjunga, utan körerna är i flera fall inskrivna i själva kompositionerna; när den sjungande poeten sagt hälften tar de övriga sångarna vid och fyller i och gör kören till en fullödig refräng. Ett fint grepp, nyttjat lagom mycket för att inte bli till kliché.
Bandet är också samkört och förgyllde inte minst ”Maria utan man”: rytmiskt spänstig på Little Feat- eller New Orleans-vis och med jazziga pianoackord från Clarence Öfwerman.
De allra största hitsen var lika populära och pliktskyldiga som alltid, och ”Från en till en annan” var rätt tuff på fler sätt än de avsedda, men både ”Vykort, vykort” och ”Solregn” var vidunderliga, och jag tror att nya ”Du gamla du fria” nådde fram med sin lika underfundiga som allvarliga text och sina snygga ackordskiften.
David Carlsson, Dan Hylander, Petra Wahlgren: tre av åtta musiker på scen.Bild: Patrick Persson
Gå till toppen