Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Guleed rappar med ren glädje

Hannes Grönberg recenserar konserten på KB.

Guleed

KONSERT · HIPHOP. KB i Malmö 26/4.

Guleed på KB.Bild: Patrick Persson
För tre eller fyra år sen var det mer eller mindre omöjligt att säga att landets bästa hiphop gjordes i Malmö utan att slira på sanningen. Trots att svensk rap är en genre med stark lokal förankring, en genre där den som inte representerar något område lika gärna kunde vara hemlös, brukar kartan över Sveriges roligaste rappare bara i undantagsfall sträcka sig längre än till Stockholms förorter.
Men den senaste tiden har Malmö faktiskt stökat till den där kartan en aning. Förra året släppte Ozzy ett intensivt debutalbum och i vintras kom Guleeds första skiva ”50 grader i februari”, ett album som inte bara är den bästa skånska hiphopskivan på en smärre evighet utan också den bästa svenska skiva jag har hört hittills i år.
Ingredienserna är bekanta för alla som har varit i närheten av en raplåt de senaste åren. Stora och rörliga trapbeats backar en rappare som tänjer den egna röstens gränser för att krama fram så mycket känsla som möjligt. Ändå låter Guleed aldrig som en svensk version av amerikanska eller brittiska föregångare, ett öde som drabbar mer än ett par av hans trendkänsliga kollegor. Han har ett eget sätt att bända orden dit han vill och låter ena foten dansa runt världen medan den andra står stadigt på Möllevången.
Guleed på KB.Bild: Patrick Persson
På skiva alltså. Som liveartist har han inte hunnit hitta ett lika tryggt fotfäste och under en 35 minuter lång konsert på ett halvfullt Kulturbolaget är han aldrig lika säker i sitt framträdande som i sin estetik. Han missar rader här och där och använder sin egen förinspelade röst för att hålla sig på banan. Han sjunger vingligt utan autotune och flera av hans låtar får snopna och oväntade slut. Med andra ord lider han av de vanliga krämpor som brukar drabba rappare som är mer bekväma i studion än på scen.
Men om man lyckas glömma alla tekniska aspekter är det också en glädje att se honom uppträda. Han attackerar varje ögonblick som om han var rädd att det skulle springa ifrån honom och kastar sig över sina rader med en entusiasm som får rösten att spricka. Hans leende letar sig fram också under de hårdaste verserna, de som egentligen borde framföras med död blick och tomt ansikte.
Mest åstadkommer han när han får hjälp av kompisen Adam Aden. Tillsammans gör de scenen till en lekplats där det inte är så noga att allt blir rätt. De vevar med armarna, fyller i varandras rader och skriker ”en, två, tre, fyr” inför varenda refräng. Musikaliskt är de bäst i ”Lev oändligt”, en låt som hade kunnat rulla samma hook i fem minuter utan att någon fick tråkigt. Men finast är de när de lägger armarna om varandras axlar, hoppar på stället och låter texten upplösas i en serie rop som verkar bestå av ren glädje.
Gå till toppen