Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

En riktig bluesgitarrist kom till stan

Alexander Agrell har hört Sue Foley i Malmö.

Sue Foley har en lugn stund vid sångmicken på lördagskvällen. Högerhanden jobbar desto hårdare. Till höger basisten Leo Valvason.Bild: Alexander Agrell

Sue Foley

KONSERT. Folk å rock, Malmö, 27/4.

Det finns bluesgitarrister och bluesgitarrister. Här kom en Bluesgitarrist.
Idag strömmar nya skickliga kvinnliga amerikanska och brittiska bluesgitarrister till. Men knappast någon av dem (eller grabbarna) matchar kanadensiskan Sue Foley.
Hon plockar en paisleymönstrad Fender Telecaster och använder tumplektrum och ett antal fingrar som rör sig som snabbt som lärktungor. Alltså kan hon hålla igång bastoner, ackord och melodispel samtidigt, på ett sätt som gör att en eventuell kompgitarrist mest skulle varit i vägen.
Basisten Leo Valvason och trummisen Tom Bona gör rätt i att låta virvelvinden blåsa fritt. De koncentrerar sig på att hålla spelet enkelt och noggrant lyssna in vad Foley hittade på.
Sue Foleys sound är även det genuint personligt, spikvasst på typiskt Telecaster-vis och samtidigt med en mjuk ram tack vare fingertoppskänslan. Och så bär hon med sig en bluesautenticitet och rotkänsla som man mera sällan hör idag.
Klassiska bluesriff dyker upp längs vägen, men inkorporeras elegant i soloflödet av musikaliska idéer och lösningar, här stiligt varierat genom de två konsertseten.
Låtmässigt blev det nu en del från senaste plattan ”Ice queen”, bland annat egna ”Fool's gold” som Foley där gör ihop med ZZ Tops Billy Gibbons. Men Sue Foley sträckte sig gärna tillbaka genom historien och plockade upp ”Queen bee” (som rättar till könsbalansen i bikupan) och förebilden Memphis Minnies ”(Me & my} Chauffeur blues”.
Även Maybelle Carter fick en bugning, i den andra konsertdelen, där Sue Foley visade sig ha lika mycket att komma med på nylonsträngad akustisk och också tangerade både Mexico och flamenco.
Sångrösten är inte lika slående som gitarrplocket och inte mörkt raspig på det sätt som mer eller mindre blivit standard. Men den håller gott, vinner på att höras live och rymmer samma bluesautenticitet som gitarren.
En visuell bonus får man av Sue Foley. Hon spetsar extra fräcka gitarrfigurer med spontana bensparkar och när det är solodags tar hon ett plötsligt skutt från sångmicken och kliver fram intill scenkanten för att visa upp sig.
Vilket på intima Folk å rock gav oss som stod närmast en sällsynt närkontakt med ett virtuost artisteri. På en sällsynt mörksliten greppbräda.
Gå till toppen