Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Frågan är vilken roll den nye kejsaren kommer att få.”

Den 1 maj tillträder en ny kejsare i Japan. Oavsett vad han gör har det stor symbolisk betydelse, skriver Ernils Larsson, doktorand i religionshistoria vid Uppsala universitet, med inriktning mot religion och politik i Japan.

En kvinna i Tokyo håller upp ett exemplar av den extraupplaga som dagstidningen Mainichi Shimbun gav ut när det offentliggjordes att den era som tar sin början med den nya kejsaren Naruhito får namnet Reiwa. Nu återstår att se hur Naruhito förhåller sig till sitt ämbetes begränsningar, skriver Ernils Larsson.Bild: Koji Sasahara
På tisdag, den 30 april, abdikerar Japans kejsare Akihito på grund av ålder efter mer än 30 år. Han är den förste kejsare i modern tid som gör det och den förste som suttit hela sin tid på tronen som en sekulär, symbolisk monark, liknande en svensk kung.
Frågan är nu vilken roll hans efterträdare kommer att få. Samtidigt som kejsaren har åtnjutit en majoritet av folkets stöd i egenskap av symbol för det demokratiska Japan, har han stått i centrum för en reaktionär, nationalistisk ideologi som växer sig allt starkare i landet.
Den 1 maj tillträder Akihitos son Naruhito tronen och den nya eran Reiwa tar därmed sin början. Kommer han liksom sin far inte att yttra sig i politiska frågor, eller vågar han ta strid mot den alltmer inflytelserika reaktionära högern? Oavsett vilket kommer han att tillmätas samma stora symboliska betydelse.
Sedan andra världskriget har kejsaren fungerat som en symbol för Japans tradition och historia, en tyst landsfader för nationen att samlas runt. Samtidigt har kejsarfamiljen varit central för japansk nationalism. I synnerhet gäller det mer extrema organisationer, som den mycket omskrivna Japankonferensen (Nippon Kaigi). I den tillskrivs kejsarfamiljen en mytisk roll som den japanska nationens eviga nav. Språket som organisationens medlemmar använder är ofta snarlikt det som omgav förkrigstidens kejsardyrkan.
Kejsarens roll som symbol för det evigt oföränderliga Japan är ett återkommande tema i den nationalistiska högerns politiska tal. Japankonferensen var tydlig med sitt motstånd mot kvinnlig tronföljd, när frågan debatterades i Japan i början av 2000-talet. En ändring av arvslagen sågs som ett hot mot landets förmodat urgamla traditioner.
Även bland politiker från det regerande och statsbärande liberaldemokratiska partiet tillmäts kejsaren ofta central betydelse. Premiärminister Abe Shinzo, som även är medlem i Japankonferensen, talar ofta om kejsaren som den japanska nationens centrum. Vid en tillställning i april 2013 där kejsare Akihito deltog ledde Abe deltagarna i att gemensamt hylla kejsaren genom frasen tenno heika banzai!, ”kejsaren leve tio tusen år!”, en hälsning som var i allmänt bruk före 1945.
De allierades ockupation efter andra världskriget ledde till att Japan omvandlades i grunden. Den militaristiska och auktoritära regim som tillskrevs ansvaret för det gångna kriget avsattes. Ockupationsmaktens mål var att etablera Japan som en liberal och demokratisk stat. Genom officiella direktiv från de allierade avvecklades statsshinto, det ideologiska system i vars mitt kejsaren stod.
Under omvandlingen var kejsarens ställning osäker. Vid tiden för Japans kapitulation den 15 augusti 1945 ville många i de allierade staterna att den dåvarande kejsaren, Hirohito, skulle dömas för krigsbrott. Formellt sett var trots allt Hirohito överbefälhavare över Japans militär, och kriget hade förts i hans namn.
Men tidigt under ockupationen blev det tydligt att kejsaren skulle kunna bli de allierade till större nytta som samarbetspartner, och i slutänden frånskrevs Hirohito därför allt ansvar för kriget. Han framställdes som en ovillig marionett i militaristernas händer, och undkom att ställas inför rätta under Tokyotribunalen, där högt uppsatta japanska politiska och militära ledare ställdes inför rätta för krigsbrott.
Ett annat problem med kejsaren för de allierade var att han i statsshinto hade en central funktion, som nationens världsliga såväl som kosmologiska mittpunkt, något som var oförenligt med ockupationsmakternas vision för det nya Japan.
Den 1 januari 1946 framträdde Hirohito i radio och deklarerade sin mänsklighet, i enlighet med direktiv från de allierade. När en amerikansk arbetsgrupp senare samma år skrev utkastet till Japans nya konstitution fick kejsaren rollen som symbol för det japanska folkets enighet, utan någon politisk makt. Kejsaren blev en motsvarighet till Västeuropas monarker.
I den nya konstitutionen fastställdes också att Japan var en sekulär stat. Staten får inte ägna sig åt religiösa aktiviteter, något som sedan kapitulationen inkluderar shinto. Det innebär bland annat att de shintoistiska riter som kejsaren tidigare utförde offentligt nu blev något som han måste ägna sig åt privat.
Trots att han har varit strikt begränsad i sina möjligheter att yttra sig politiskt, verkar kejsare Akihito ha varit obekväm med den roll den reaktionära högern har givit honom. I sällsynta fall har han uttalat sig försiktigt liberalt i vissa frågor, som när han 2001 påtalade att det vore olyckligt att tvinga unga människor att sjunga nationalsången. Återstår att se hur hans efterträdare förhåller sig till sitt ämbetes begränsningar.

Ernils Larsson

Ernils Larsson är doktorand i religionshistoria vid Uppsala universitet, med inriktning mot religion och politik i Japan.
Gå till toppen