Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Boel Gerell: En helkväll med problematisk eftersmak

Det ges inga flaskor på Det Kongelige Teaters scen. Inte en enda klunk tas av de fjorton redlöst berusade människorna som söker efter fotfäste på en mark som obönhörligt kränger som en häst i en rodeo för att få gestalterna på fall.

Ivan Vyrypajevs ”De fulde” regisseras av Staffan Valdemar Holm. Pjäsen spelas på Skuespilhuset, Köpenhamn, t o m 7/6.Bild: Camilla Winther
Det är i fyllans crescendo vi kommer in, när glasen tömts och alla egentligen borde gå hem. Om bara benen burit. I stället blir de fjorton kvar på stället och i takt med att verkligheten upplöses sipprar det gudomliga ljuset in.
Nu vet de plötsligt hur allt hänger ihop, kan inte riktigt tala men berättar ändå.
2014 hade pjäsen ”De fulde” av ryske Ivan Vyrypaev urpremiär på Düsseldorfer Schauspielhaus, beställd av teaterhusets tidigare chef Staffan Valdemar Holm. Vid urpremiären hade Holm lämnat sin chefspost och uppsättningen regisserades i stället av Viktor Ryschakow.
Sedan dess har pjäsen spelats i många länder, så sent som 2017 på Teaterhögskolan i Malmö.
Men nu är alltså tiden mogen för Staffan Valdemar Holm att själv ta sig an verket tillsammans med Bente Lykke Møller, som gjort scenografi och kostymer.
Mot bakgrund av ett rörligt golv och grafitgråa väggar som för tanken till retromönstret Virrvarr lösgör sig gestaltarna en grupp i taget, efter scenanvisningar deklamerade av en speakerröst.
Greppet förstärker intrycket av marionetter, där även det mest förlupna snedsteg tycks ha en högre mening, åtminstone för stunden. Landskapet är en europeisk stad som känns påtagligt daterad, en schablon med idel vita medborgare och kvinnor som antingen är förföriska unga flickor eller gamla haggor. Redskap som tillsammans med spriten möjliggör den manliga förlösningen.
Så kommer det sig att begåvade skådespelare som Karen-Lise Mynster och Stine Schrøder Jensen får nöja sig med att stå stilla och vingla beklämt på stället i trista dräkter och patetiska 60-talsfrisyrer medan männen utkämpar sin vendetta och högstämt deklamerar meningen med livet.
Själva koreografin tar stor plats inte minst i första akten där tablåerna presenteras och skådespelarna en efter en prövar sin kapacitet att simulera fylla i halsbrytande krumbukter.
Underhållande initialt men omsider väl omständligt och repetitivt. Först i andra akten tar pjäsen fart, när gestalterna kommer på fötter och rör sig hem genom staden.
I möten över klassgränserna slår gnistor och öppnas nya perspektiv, åtminstone för männen. Hur naken måste en människa göra sig för att bli fri från sig själv? Den cancersjuke filmfestivaldirektören Mark vet med sig att han snart måste släppa allt, inklusive livet.
I hans ögon borde den prostituerade Rosa göra detsamma och han hjälper henne på traven, i en kram som hart när stryper henne.
Vad Rosa själv känner är inte så viktigt, hon blir i hans ögon – och pjäsens – ett exempel på ett liv som behöver renas från sig själv. Ämnet är angeläget och studien intressant, men eftersmaken av helkvällen blir ändå problematisk.
Bild: Camilla Winther
Bild: Camilla Winther
Bild: Camilla Winther
Gå till toppen