Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anne-Marie Pålsson: Anne-Marie Pålsson: ”Handlar det om arrogans, omdömeslöshet eller bara slarv?”

Tio dagar! Mer än så behövdes inte för att förvandla det politiska stjärnskottet Erik Bengtzboe (M) till en före detta riksdagsledamot. Skandaliserad, med karriären slagen i spillror. Ty när medierna fick korn på hans kreativa sätt att begära ersättning för resor och boende hjälpte inte hans närhet till partiledaren – lika lite som partiets försök att tysta ner historien med den sedvanliga ”locket på-strategin”.
Det är inte första gången en historia som denna rullas upp. Så varför hamnar våra folkvalda gång på gång i dessa tråkigheter? Varför riskerar de sin politiska framtid för ett i sammanhanget rätt obetydligt belopp? Handlar det om arrogans, omdömeslöshet eller bara slarv?
Säkert finns det med i bilden, men jag tror att det också finns en annan förklaring. Regelverket som sådant.
Att det inte är kristallklart utan erbjuder tolkningsmöjligheter är väl känt. Ledamöter som trampat snett kan alltså ha trott att reglerna tillät handlandet. För det mesta har heller inga formella fel begåtts, vilket förklarar varför avslöjanden av det här slaget sällan eller aldrig lett till åtal, än mindre till fällande dom.
Förhåller det sig på det viset måste vi ändra fokus för kritiken. Regelverket är visserligen formellt sett en sak för riksdagen, men ytterst är det partiledarna som bestämmer. Så om det går att täppa till de kryphål som finns i skattelagen eller i Försäkringskassans regler för utbetalning av bidrag måtte väl även riksdagens regelverk kunna göras stramare. Men jag kan inte erinra mig att frågor ställts till partiledarna om varför de inte tagit itu med den uppgiften – krävt en översyn av regelverket – för att undvika framtida haverier.
Förtydliganden måste till, inte minst som det för riksdagens ledamöter inte räcker att de följer lagar och regler för att undgå skandalskriverier. De måste även agera moraliskt korrekt. Förstå att bara för att något är lagligt är det inte lämpligt. Med det frivilligt avstå från att utnyttja rättigheter som tillkommer alla i det fall dessa anses tvivelaktiga ur någon aspekt. Som att utnyttja ett tillåtet avdrag för att minska sin skatt.
Detta förstår säkert våra folkvalda. Vad som är svårare att lista ut är var gränsen går mellan det lämpliga och det olämpliga.
Den gränsen dras för det mesta av medierna. Men det är ingen lyckad ordning. Vad som är lämpligt är en fråga om moral. Den är inte huggen i sten utan det finns förmodligen lika många uppfattningar som det finns väljare. Skulle det alltså hampa sig så att en folkvald gjort bort sig är det inte medierna som ska bestämma hans öde. Inte heller hans partiledare. Det ska bestämmas av väljarna förutsatt att det inte handlar om rena oegentligheter. En självklarhet i en fungerande demokrati.
Låt oss därför snarast återinföra rätten att stryka namn från vallistan. Ett effektivt redskap för väljarna att visa sitt missnöje med enskilda ledamöter. Ansvar kan bara utkrävas i efterhand. Rätten att stryka verkar också disciplinerande på dem som kandiderar, ty den som vill bli vald eller omvald gör klokt i att agera på ett sådant sätt att väljarnas vrede inte väcks.
Gå till toppen