Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Konsert

Rebecka Törnqvists bästa väg är den som leder framåt, men hon hittar hem också

Håkan Engström hörde en artist som varit med och tagit intryck, men som lyser starkast i det nyaste.

Rebecka Törnqvist på scen på Victoriateatern på måndagen, den första av två kvällar.Bild: Patrick Persson

Rebecka Törnqvist

POP/JAZZ. Victoriateatern, Malmö, 29/4.

Rebecka Törnqvist brukade vara en genremässigt tydlig artist: en sångerska som framförde pianobaserade sånger i det vida gränslandet mellan jazz och pop. Sådant spelar hon nästan aldrig numera. I gengäld har hon blivit en tydlig artist och en stark röst i egen rätt, frikopplad från en given genre där referenspunkterna har ikoniska smeknamn och alla vet vilka som är originalen och egentligen ingen hoppas att nya rookies ska överglänsa stilbildarna.
Törnqvist har gått sina turer sedan dess: hit, dit, fram, någon gång tillbaka. Betydande delar av publiken har följt henne, fast en del har förstås stannat upp: mätta och nöjda, kanske rentav lite nätt irriterade över att hon inte följer mönstret.
Hon har gett ut ett tiotal album nu, under en kvarts sekel. Det allra bästa är det senaste, ”Home secretary”. De första tjugo minuterna eller så av kvällens konsert ägnades musiken därifrån.
Hur många låtar det var? Jag tappade räkningen. Det var minst två, det var högst fem. Om det låter osannolikt så är det för att det speglar sångmaterialet, som verkar ha satts samman utifrån fragment och där avsnitten som binder samman de förtätade partierna är porösa och tillåter Törnqvist och hennes infallsrika medmusiker att förflytta fokus och både sträcka ut och komprimera. De är improvisationsmusiker, yes sir, men det betyder inte att de i just detta sammanhang självklart tänjer på gränserna. Nej, de fyra – Johan Lindström, Per ”Texas” Johansson, Konrad Agnas, liksom Törnqvist själv – jobbar på att hitta en vettig balans mellan det stramt för att inte säga kirurgiskt tydliga och det släpphänt utlevande och nästan spontana.
Per ”Texas” Johansson, känd som saxofonist, växlade mellan tvärflöjt och klarinetter i tre olika storlekar. Kontrabas-varianten knarrade som 1800-talsparkett och mullrade som en fartygstuta, men den ”vanliga” basklarinetten är i Texas händer smidig och snacksalig, och den traditionella varianten rör sig som en hal ål i samspel med både sångerskan och Johan Lindströms gitarr. Lindström var diskret, spelade med glädje en stöttande roll, men detta är inte rätt och slätt prydlig musik och den är aldrig tillknäppt. I all sin disciplin är den tvärtom full av infall, har nära till bus. Samma målmedvetna lekfullhet präglade Konrad Agnas turer bland slagverken.
Per ”Texas” Johansson.Bild: Patrick Persson
Alltsammans bottnar förstås i Rebecka Törnqvists låtar. Men hon är inte blott och bart en sångmakare, tvärtom tycker jag att hon är intressantast när hon kastar fram det melodiska stoffet till högstbjudande – ofta hon själv – och låter köparen göra vad hen vill med det.
De mest givande låtarna denna kväll var de nyaste, inklusive helt nya ”Last wasp” där Texas klarinett surrade och musiken påminde om en Joni Mitchell i färd med att lämna folkpopen. Bland äldre låtar utmärkte sig ”No bait”, men också riktigt gamla ”Mary Mary” som gavs en dov inramning men överlevde. Vänare vispoplåtar som ”The jewel boxes” och ”Tremble my heart” är inte min tekopp, men de fyllde sin funktion.
Johan Lindström, Rebecka Törnqvist, Per ”Texas” Johansson.Bild: Patrick Persson
Gå till toppen