Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Skimrande övertoner när drone-mästarna skulpterar

Dagens Sunn O))) låter mer livsbejakande än ödesmättat, konstaterar en häpen Jonn Palmér Jeppsson.

Bild: Ronald Dick

Sunn O)))

METAL. Life metal.

Folk brukade skoja om att vem som helst med en tillräckligt högljudd förstärkare kunde skapa likadan musik som Greg Anderson och Stephen O’Malley, gitarristerna som gjorde det till en konst att reducera metalriff till ett nästan formlöst, meditativt muller.
Mångbottnade samarbeten med Scott Walker, Ulver, Julian Cope och Nurse With Wound fick skämten att falla platt, men nu handlar ”Life metal” nästan bara om duons gitarrkemi igen. Att lyssna på de här inspelningarna, gjorda nästan helt live direkt till rullband, påminner närmast om att se en glasblåsare arbeta. Greg och Stephen har aldrig skulpterat fram så skimrande övertoner och harmonier som i ”Aurora” och ”Novae”. Cello, piporgel och Moog vävs in så subtilt i musiken att man knappt tänker på att de finns där; hajar till gör man bara av Hildur Guðnadóttirs sköra sång i ”Between Sleipnir’s breaths”.
Förr var Sunn O))) den sortens band som kunde stänga in en gästsångare i en likkista för att få feeling, men ”Life metal” låter mer livsbejakande än ödesmättat. Att albumtiteln tillåts rymma en del humor – se kapitlet om death metal i Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs reportagebok ”Blod eld död” – säger mycket om musiken.
Gå till toppen