En sommardag i juni 2003 skjuts nypensionerade Kooros Effatian ihjäl i sitt eget hem. Samma sommar, sex veckor senare, träffas Firas al-Sharia, 23 år gammal, av ett skott i huvudet och avlider på sjukhuset. En oktoberkväll 2009 sitter tjugo år gamla Trez West Persson i en bil med sin vän. Trez skjuts i huvudet från nära håll och avlider omedelbart.

Mellan åren 2003 och 2010 utsätts sjutton Malmöbor för mordförsök. Det överlevarna hade gemensamt var den bruna färgen på deras hår och hud.

Vi var många som hölls gisslan i vår egen stad. Vi var livrädda för att låta våra barn leka utomhus. Ungdomsverksamheter stängde ned, som ett av många tecken på att det offentliga rummet inte längre var för oss. Vi tvingades granska hur vi såg ut: Är jag tillräckligt ljus för att vara säker?

När skjutningarna intensifierades i slutet av 2009 stod det klart att motivet för skjutningarna var rasistiskt. Den 9 november 2010 greps seriemördaren Peter Mangs, i medier kallad för ”den nya lasermannen”. Han dömdes till livstid i fängelse, men domen innebar inte en slutpunkt för det rasistiska våldet. Tvärtom revs nya sår upp genom att rasismen fick en undanskymd roll under rättegången. Mangs åtalades inte ens för hatbrott.

Trots att Mangs själv i både intervjuer och egna texter har talat om sitt ideologiskt motiverade ”raskrig”, har hans rasism inte erkänts, rättsligt eller politiskt.

Det har inte hållits någon tyst minut för offren. Inte nationellt och inte ens i Malmö. Någon gemensam bearbetning av det kollektiva trauma som följde har inte ägt rum. Det är ett tydligt exempel på hur rasismen får fortsätta verka i det dolda.

Inte längre, säger vi. Med den här artikeln startar vi ett upprop för att det i Malmö ska skapas ett monument över rasismens offer. För oss innebär ett antirasistiskt minnesmärke en möjlighet att minnas och att ge rasismens offer upprättelse. Ett sådant monument skulle visa att vi aldrig glömmer dem som Mangs mördade och det skulle ge dem en symbolisk plats i staden.

Det skulle också vara ett sätt att backa alla dem som Mangs skadade. Mangs våld drabbade många fler än dem han sköt mot. Offrens familjer, områdena där de bodde och grupperna de uppfattades tillhöra drabbades av misstankar och social isolering. Samhällets svek blev kanske allra tydligast när den dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag besökte Rosengård för att bemöta Malmöbornas oro. Ullenhag valde att tala om vikten av framgångsrik integration, ett tydligt exempel på att vi som drabbas av rasism får skulden för vår egen utsatthet och underordning.

Att vara utsatt för rasism innebär att bli fråntagen sin mänsklighet. Mangs gjorde och försökte göra slut på människor. Vi som kände eller liknade offren bemöttes med misstänksamhet i stället för av omtanke. Våra känslor – ilska, sorg och även skuld och skam över att ha blivit utsatta – fick inte tillräckligt utlopp i det offentliga.

Ett antirasistiskt monument skulle ge Malmöborna en offentlig plats för att tala om sina erfarenheter av rasism. Vi skulle kunna hela oss själva genom att utmana det som förtrycker oss.

Att det rasistiska innehållet i Mangs dåd inte har påtalats och bemötts politiskt är typiskt för hur främlingsfientlighet hanteras i Sverige. När vi påpekar att vi är utsatta för rasism uppfattas det ofta som en subjektiv anklagelse snarare än som att vi pekar ut ett gemensamt problem som går att lösa. För sammanhållningens skull och för att inte såra andra förväntas vi som utsätts hålla dessa erfarenheter för oss själva. Kanske var det därför som vårt enda skydd mot den okände serieskytten var att hålla oss hemma, separerade från varandra. Ett antirasistiskt monument skulle däremot på ett konkret sätt kräva plats i offentligheten. Det skulle kunna användas av till exempel lärare i undervisning om rasistiskt våld, eller av Malmöbor som vill jämföra sina erfarenheter och på så vis skapa en delad historia och gemensamma visioner för framtiden.

Sedan Peter Mangs greps har debatten ersatts av tystnad. De som för invånarnas talan i offentligheten nämner sällan terrorvågen eller de drabbade som lever vidare med djupa sår. Det är därför dags att syna stadens identitet och vilka som anses passa in i den. De olika berättelserna om vad Malmö är för stad materialiserar sig i landskapet. Statyn ”Arbetets ära” på Möllevångstorget påminner om sociala kamper som en gång förts i staden. Höghusen som nu byggs fungerar som monument över den så kallade kreativa klassen av entreprenörer som stadens politiker vill attrahera. Syftet med ett nytt minnesmärke är att utöka Malmös identitet som inte bara ska baseras på mångkultur utan även på antirasism.

Det skulle också bli ett sätt att göra motstånd mot rasistiska bruk av Malmö. Amerikanska Fox News och president Trump har använt Malmö för att sprida föreställningar om ett förestående muslimskt övertagande. Kommentatorer både i Sverige och utomlands gör Malmö till en ”skrämmande stad” genom att koppla samman mångkultur, fattigdom och kriminalitet. Ett exempel är när inrikesminister Anders Ygeman 2017 menade att ökningen av våld hängde samman med att invånarna klipper sig hos billiga frisörer. Liksom Erik Ullenhag gav Ygeman Malmöborna skulden för deras utsatthet.

Det förflutna är inte över – Malmöborna hålls fortfarande gisslan av de föreställningar som gjorde att Mangs kunde passera under radarn.

Ett antirasistiskt monument skulle däremot innebära ett erkännande av att rasism är ett existerande problem och dessutom ett problem som hela samhället har ansvar för att finna lösningar på. En förebild kan vara statyn “I am Queen Mary” som när den invigdes 2018 i Köpenhamn blev Danmarks första staty föreställande en svart kvinna. Den statyn hyllar Mary Thomas som på 1800-talet ledde ett uppror mot den danska koloniseringen av Jungfruöarna. Samtidigt är statyn en reflektion kring hur Danmarks koloniala förflutna osynliggörs i dansk historieskrivning och debatt. I likhet med detta bör ett antirasistiskt monument i Malmö inte utformas enbart som ett minnesmärke över dem som Mangs dödade och skadade utan också som en reflektion över hur samhället misslyckades med att möta oss i vår sårbarhet och till och med berövade oss rätten att sörja.

Malmö skulle också bli en del av en global rörelse av städer, konstnärer och organisationer som använder offentliga rum och landskapet för att bearbeta rasismen som en pågående historia.

Vi tror inte att ett monument är lösningen på allt. Framför allt kan det aldrig ge oss tillbaka dem som Mangs mördade och det kan inte heller läka dem han traumatiserade. Det kan inte ersätta nödvändiga reformer av Malmös och samhällets organisationer för att stötta våldsutsatta personer och familjer, det omfördelar inte resurser till Malmös utsatta områden och det leder inte nödvändigtvis till att människor som bor i Malmö blir betraktade som medborgare istället för som problem. I värsta fall blir skapandet av ett monument en symbolhandling som gör att vidare debatt verkar onödig, liksom all verklig förändring.

Av den anledningen ska det här uppropet inte bara läsas som ett krav på uppförandet av ett antirasistiskt monument, utan också som en uppmaning till fler och mer djuplodande diskussioner om rasistiskt våld. Tillsammans vet vi som bor i Malmö mycket om rasismen och dess konsekvenser och vi kan lära av varandra.

Var monumentet bör uppföras och hur det ska se ut är exempel på diskussioner som många Malmöbor kommer att bjudas in till. Vi vill att den politiska ledningen i staden, med Katrin Stjernfeldt Jammeh i spetsen, ska stödja denna process och garantera att ett antirasistiskt monument blir till.

Manal Masri

Robert Nilsson Mohammadi

Nicolas Lunabba

Showan Shattak

Daniel Diaz

Fotnot. Peter Mangs misstänktes och åtalades för flera mord och mordförsök mellan 2003 och 2010. Han dömdes till slut för två mord och åtta mordförsök, samt flera fall av skadegörelse och grova hot.