Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Mats Skogkär: För överlägsen för sportens bästa.

Caster Semenya går i mål som segrare i VM-finalen på 800 meter 2017.Bild: David J. Phillip
Om den sydafrikanska friidrottsstjärnan Caster Semenya vill fortsätta tävla måste hon ta medicin som påverkar prestationsförmågan.
Men där andra, i hemlighet och jagade av internationella friidrottsförbundet IAAF:s dopingpolis, använder otillåtna substanser för att höja prestationsförmågan har Semenya av samma förbund ålagts att ta medicin som sänker den.
Semenya är för överlägsen för sportens bästa eftersom hon anses överlägsen av fel orsak.
De senaste åren har Semenya sopat banan med konkurrenterna på specialdistansen 800 meter – OS-guld 2012 och 2016. VM-guld 2009, 2011 och 2017.
IAAF har kommit fram till att hennes dominans är en följd av exceptionellt höga nivåer av det manliga könshormonet testosteron. Och nu har Idrottens skiljedomstol, Cas, ställt sig på förbundets sida. Om Semenya vill fortsätta tävla måste hon medicinera ner sina testosteronvärden.
Semenya är född kvinna men har testosteronnivåer klart över vad de allra flesta kvinnor har. Hon är, för att använda ett medicinskt begrepp, hyperandrogen.
Förra året tog IAAF beslut om högsta tillåtna testosteronnivåer för kvinnliga löpare på distanser mellan 800 meter och en engelsk mil, de sträckor där högt testosteron anses ge påtagliga fördelar.
Aftonbladets sportkommentator Mats Wennerholm konstaterar att Semenya vunnit sina framgångar på styrka, inte på talang.
Kan så vara. Fast då är frågan på vilket sätt talang – som väl egentligen är en uppsättning medfödda egenskaper – principiellt skiljer sig från den styrka som kommer sig av just en medfödd egenskap: hög testosteronnivå.
Det är något av en filosofisk labyrint som öppnar sig.
Borde inte kvinnliga idrottare med låga testosteronnivåer i rättvisans namn få ta medel för att höja sig till maxnivån?
Att vara lång långt över det normala ger en klar fördel i basket. Medellängden för män i USA låg 2007–2008 på 1,76. Vid samma tidpunkt var medellängden för spelarna i proffsligan NBA 2,01 meter. Ändå skulle ingen få för sig att sätta en maxgräns för basketspelares längd.
Mot detta kan man i sin tur invända att just höga halter av testosteron för kvinnor ger så påtagliga fördelar att det inte kan jämföras med andra, naturliga fysiologiska egenskaper.
Det ligger mycket i det.
En högst medelmåttig manlig idrottare kan som kvinna hamna i den yppersta eliten. Om Semenya tävlat som man hade hennes personbästa på 800 meter, 1:54,25, däremot inte räckt till medalj i de skånska distriktsmästerskapen.
Nästgårds ligger den kontroversiella frågan hur idrotten ska förhålla sig till män som byter kön till kvinnor och om de ska få tävla mot kvinnor födda som kvinnor. Ja, slog Internationella olympiska kommittén fast redan 2004 – om könsbytet är lagligt godkänt och om det gått minst två år med hormonbehandling efter operationen. Men diskussionen är långtifrån avslutad.
De som invänder mot att sätta upp regler som särskiljer har rätt i att det handlar om kategorier – män respektive kvinnor – vars gränser i någon mån är oklara och flytande. Därför riskerar gränsdragning alltid att innehålla ett visst mått av godtycke. Det innebär inte att gränslöst är bättre. Det mindre godtycke som drabbar några få idrottsutövare kan vara att föredra framför den större orättvisa som drabbar så många fler.
För den absoluta rättvisan hinner ingen ifatt. Oavsett testosteronnivå.
Gå till toppen