Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Mycket av hajpen kring ny teknik vilar på felaktiga generaliseringar.”

Det kan få långtgående följder att negligera den teknologiska långsamheten, särskilt om teknikhyllandet vänder bort uppmärksamheten från akuta problem som rör utbildningssystemen och arbetsmarknaden, skriver Edoardo Campanella.

En besökare hälsar på en robot vid Mobile World Congress wireless show i Barcelona tidigare i år.Bild: Emilio Morenatti
Statistik kan innehålla brutala sanningar. Vi får ständigt veta att förändringarna omkring oss sker snabbare än någonsin tidigare. Men ser man på statistiken om den så kallade fjärde industriella revolutionen så är takten allt annat än hög. I utvecklade ekonomier ärden tillväxt som beror på produktivitet den långsammaste på 50 år.
Denna "paradox" tillskrivs ofta mätproblem eller eftersläpningar som har att göra med införandet av ny omstörtande teknologi. En annan tänkbar förklaring är att det offentliga samtalet om teknisk förnyelse brukar domineras av de företag och de entreprenörer som är engagerade i den. Den stora majoriteten av företag som kämpar för att hänga med i förändringarna (eller aktivt motarbetar dem) hörs inte alls. Det måste man veta om man vill förstå varför den digitala revolutioneninte syns i statistikenoch varför den till och med kan stanna av.
Enkelt uttryckt vilar mycket av hajpen kring ny teknik på felaktiga generaliseringar.
Trots alla föreställningar om motsatsen, ägnar sig bara ett fåtal företag åt artificiell intelligens, maskininlärning, big data och människoliknande robotar. Uppmärksamheten dessa nya tekniker får är enormt överdriven i förhållande till den grad av utveckling och tillämpning de uppnått. Som professor Dan Ariely vid Dukeuniversitetet sade redan 2013: ”Big data är som tonårssex; alla pratar om det, ingen vet riktigt vad det är, men alla tror att alla andra gör det, så de säger att deockså håller på.”
Dynamiken bakom hajpen är inte svår att genomskåda. Journalister jagar nyheter. Investerare söker lönsamma objekt. Konsumenter kollar efter nästa tekniska modepryl. Sociala nätverk, globala medier och internationella konferenser förstärker de röster som blåser upp det som gynnar deras intressen. Och när informationen strömmar ut övertygas allt fler av det de hör.
Den senaste årsrapporten från World Economic Forum, WEF, om framtidens arbetsmarknad, utgår från en undersökning av stora multinationella företag och kommer fram till att 2022 har investeringarna stigit kraftigt i maskininlärning, dataanalys, nya material och kvantdatorer. Det innebär i sin tur en stor ökning av efterfrågan på datavetenskapare, AI-specialister och robotingenjörer, på bekostnad av dagens yrkeskunnande.
Problemet är bara att WEF:s urval knappast är representativt. I OECD-länderna har bara sju procent av företagen fler än 250 anställda och de sysselsätter mindre än 40 procent av arbetskraften. Rapportens författare medger visserligen snedvridningen, men deras slutsatser är i stort sett bara farliga generaliseringar. Framtidens jobb har ingen relevans för den stora majoritet av små och medelstora företag som fortfarande arbetar inom den tredje industriella revolutionen och deras behov av arbetskraft.
En OECD-studie kommer fram till att gapet mellan företag i teknologins framkant och alla andra har vidgats kraftigt det senaste decenniet. Många avancerade tekniker vi hör mycket om förekommer inte i en ansenlig del av alla företag, vilket tyder på att vi lär få vänta länge innan ens de mest omvälvande förnyelserna börjar märkas i bruttonationalprodukten.
Stora genombrott som elektriciteten och persondatorn tycks påverka tillväxten först uppåt 25 år efter att de kommit fram. Det har gått 32 år sedan Nobelpristagaren i ekonomi, Robert Solow, sade: "Man ser dataåldern överallt, utom i produktivitetsstatistiken", och där syns den fortfarande inte. Varför skulle det inte vara samma sak med artificiell intelligens som med persondatorer?
Det kan få långtgående följder att negligera den teknologiska långsamheten, särskilt om teknikhyllandet (eller alarmismen) vänder bort uppmärksamheten från akuta problem som rör utbildningssystemen och arbetsmarknaden. Om regeringar omdirigerar större resurser till att utbilda framtidens högkompetenta elit, kan de fördjupa dagens ojämlikhet ytterligare.
Det är värt att hålla i minnet att mindre företag, även om de befinner sig i ekonomisk motvind, har politisk makt att trycka på för hårdare reglering av nya tekniker som hotar deras existens. Det vet globala giganter som Uber, eftersom företaget genom åren mött starkt motstånd från välorganiserade taxiförare, som aldrig någonsin bjudits in för att diskutera denna nya ekonomiska plattform. Andra som känner sig akterseglade i världens utvecklade ekonomier hämnas nu genom att rösta fram frihandelsmotståndare, populistiska partier och nationalistiska politiker.
För att undgå ett än värre bakslag och skapa en mer realistisk förståelse av vad den fjärde industriella revolutionen egentligen innebär, måste man se var alla företag – inte bara de på toppen – befinner sig i förhållande till vår tids stora tekniska omvälvningar.
En hållbar övergång kräver att alla får del av vinsterna. Att hjälpa dem som sackar efter är lika viktigt som att investerarna är nöjda. Också de som inte ligger i framkant måste få komma till tals och bli hörda.

Edoardo Campanella

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Edoardo Campanella är Future of the world fellow knuten till Center for the Governance of Change vid IE International University i Madrid.
Gå till toppen