Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Maria Stepanovas minnesarbete är inget mindre än ett praktverk

Ryska Maria Stepanova skriver med full skärpa i mäktiga debutromanen ”Minnen av minnet”. Det var länge sedan jag läste en så rik och generös bok, skriver en imponerad Kristofer Folkhammar.

Maria Stepanova, poet, essäist och journalist, är född 1972 i Moskva. Debutromanen ”Minnen av minnet” nominerades till Jasnaja Poljana-priset.Bild: Andrej Natotsinskij

Maria Stepanova

Minnen av minnet. Översättning: Nils Håkanson. Nirstedt/Litteratur.

Ryska Maria Stepanovas debutroman är ett slags minnesforskning gestaltat som ett mäktigt collage. I hennes tappning blir den egna familjeberättelsen, och hur den är sammantvinnad med den rysk-judiska 1900-talshistorien, framför allt en utgångspunkt för en stor undersökning av hur minnet fungerar och hur det formar oss.
Det börjar i tingen. Och i hopplösheten inför anspråket att teckna en sammanhängande släktkrönika. I en just avliden fasters lägenhet myllrar ett överdåd av samlingar och aparta föremål: bilder, gamla gratulationskort, tidskrifter, långkalsonger, broscher, en gul prydnadshund, en björn av gummi med ett litet flaggspel.
Tingen breder ut sig, öppnar dörrar till hur många möjliga berättelser som helst, samtidigt som de genom fasterns död plötsligt förvandlats till skräp. En kolossal tvetydighet som på något sätt både tycks inspirera och förlama berättaren. Nej, hon vill inte skarva ihop en enhetlig skröna om det förflutna. Hon vill inte heller rabbla upp enskilda föremål, för att låta dem utgöra, med filosofen Jacques Rancières ord, ”det som bevarar minnet genom själva sin existens, det som talar direkt eftersom det inte själv får tala.”
Hennes släkts historia är inte tillräckligt intressant, slår hon fast. Jag tror henne inte riktigt. Men med tanke på vad som stiger fram i ljuset av denna slutsats, är jag lycklig över att hon kom fram till den.
För istället rör sig Stepanova sömlöst mellan litterära genrer, stilnivåer och essäistiska partier. Begreppet ”Postmemory” – som inom förintelsestudier betecknar minnen av trauman som upplevts av äldre generationer, hur det lever vidare bland yngre utan den omedelbara erfarenheten – är en viktig byggsten. Minnets plats i konst och litteratur en annan. Hos Marcel Proust, Marina Tsvetajeva, Vladimir Nabokov.
Särskilt fastnar jag för ett kort, essäistiskt parti om fotografen Francesca Woodmans bilder. Med ett, åtminstone för mig, nytt sätt att ta sig an hennes konstnärskap. Denna emo-favorit, ihågkommen som en självporträttets tragiska mästarinna, en mytbild som effektivt ljussatts via hennes biografi. I Stepanovas associativa och poetiska tolkning får Woodmans porträtt, med sina långa, kusliga slutartider och fladdrande, djärvt beskurna kroppar, stå för något som sätter människor i förbindelse med varandra, över tid. En läsning som inte räds, men fördjupar, smärtpunkterna i Woodmans halvnakna spökkroppar. Och som speglar Stepanovas eget projekt: den påbörjade men oavslutade tanken är den som kan lämna över till nya tankar, nya människor, nya tider.
Men det ska sägas att Stepanova, till skillnad från fotografen Woodman, är en totalt ofladdrig stilist. Hon skriver med full skärpa. Är trots den uppbrutna formen poetiskt klar. Och rolig.
Det finns en etik gestaltad i ”Minnen av minnet” som påpekar risken att med alltför stor lätthet ta det förflutna i besittning och kolonisera det – att förhålla sig till historien som att besöka ett zoo. Stepanova vill inte stänga in, eller klarar i alla fall inte av att nagla fast. Och med detta aktiverat i läsningen blir också bokens sista tredjedel den minst intressanta. Det är den del som ligger närmast ett klassiskt borgerligt minnesarbete. Lätt nostalgiskt. Ett mytologiserande av den egna släkten som oundvikligen drar mot det platt heroiserande.
Men bokens två första delar är 400 inte mindre än glimrande sidor, där Stepanova befinner sig i konstant rörelse. Framför allt i tanken, men också mellan faktiska platser där minnesarbetet laddas om, tar sats, för att på nytt glida över i hänförande meditationer över kantstötta små ting. Ja, hela tiden i rörelse, men aldrig med minsta stråk av godtycklighet.
Fastän romanen rör sig över tid och rum består känslan av att vara kvar i den där första lilla lägenheten med sitt överdåd av nyligen övergivna ting – mer att upptäcka, mer att förlora sig i. Romanens form är den där lägenheten. Med sitt övertygande intryck att varenda del av bråten har sin självklara plats i kompositionen. En del av Stepanovas väldiga bedrift är hur ingenting känns rörigt, trots de många infallen.
Här finns en sådan språklig omsorg. Om det så gäller kaffepannor, belägringen av Leningrad eller släktingars transkriberade brev. Ett så på en gång mjukt och precist språk som liksom bäddar in myllret, plottret, de stora linjerna och stickspåren. Ger allt den tyngd och laddning det behöver för att beröra. Översättaren Nils Håkanson har uppenbarligen gjort en betydande prestation också han, då den böljande, nyansrika prosan känns så ledig, lätt, varm.
Också författaren Maxim Grigoriev ska ha en eloge för sitt initierade efterord, som placerar in Stepanova i en samtida rysk litterär kontext.
Det var länge sedan jag läste en så rik och generös bok. Så på en och samma gång virvlande och distinkt, sträng och lätt, rolig och gripande. “Minnen av minnet” är inget mindre än ett ömsint praktverk av skönhet och intelligens.
Gå till toppen