Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Christine Antaya: På Malmö Open Studios ska tröskeln till ateljén vara lägre

Konstnärsateljén har ofta romantiserats. När konstnärerna i Malmö nu öppnar sina rum kan det vara ett tillfälle att möta idéerna som formar konsten.

I Rina Eide Løvaasens ateljé.Bild: Christine Antaya
Det finns en scen i den amerikanska tv-serien ”The marvelous Mrs Maisel”, om en kvinnlig komiker i 50-talets New York, där huvudpersonen besöker en notoriskt hemlighetsfull konstnärs ateljé och bjuds in till ett bakre rum. Där står hans mest mytomspunna målning. Mrs Maisel utbrister att det är det vackraste hon någonsin sett. Kameran är placerad bakom duken, tv-tittaren får aldrig se verket.
Detta är ett av otaliga exempel på hur konstnärsateljén romantiseras. Men det är också en ovanlig scen, då den utmynnar i ett samtal mellan de två om det skapande livets villkor. Ateljén tas plötsligt på allvar, och iscensätts som en plats där arbete och resonerande görs.
I bästa fall är ateljébesöket ett sätt att kringgå marknaden och, som Mrs Maisel, möta konsten innan den sugs upp av utställningssystemet och får en ny kontext. Men en mer realistisk målsättning är nog att få upp ögonen för nya konstnärskap och de idéer som formar dem.
– Att få besöka en konstnärs arbetsplats är inget man får möjlighet att göra särskilt ofta. Det är konstnären som är i centrum, mer än konsten.
Det säger Rina Eide Løvaasen, initiativtagare till Malmö Open Studios. När över hundra konstnärer under lördagen öppnar sina arbetsplatser hoppas hon på ett avslappnat evenemang där man inte upplever att det finns samma tröskel som till vissa typer av utställningsrum. Själv har hon ateljé på Borrgatan i frihamnen.
– Som besökare kan man nog få sin bild av den typiska målarens ateljé bekräftad, men det finns även tillfällen att bli överraskad. Några arbetar i större konstnärskollektiv och andra i sina lägenheter. På så sätt blir det ett dokument på hur olika arbetssituationer vi har.
I vår tids digitala offentlighet blir det allt vanligare med ett fokus på konstnären. Konstnären kan till exempel livesända från sin ateljé. Men det har alltid funnits ett mått av uppvisning knutet till konstnärsateljén. Från Courbets allegoriska målning ”Ateljén”, målad 1855, till fotografierna av Jackson Pollock som stänker färg på 1950-talet.
Fakta

Helgtips

Ikväll 3/5 kl 18 kan man i samband med Open Studios köpa konst på en auktion på ateljékollektivet Alta. Allt överskott går till Noomi, en stödverksamhet för våldsutsatta kvinnor.

Den nyöppnade utställningen med Konstskolan Munka på Skånes konstförening kanske kan fördjupa bilden av Malmös konstvärld. Studenterna har funderat på frågor som: Vad gör en besökare? Vad gör en curator? Vad gör en kritiker? T o m 12/5.

Magnus Bärtås, professor på Konstfack, är mest känd för sina videoverk, men i en ny utställning på CG Gallery på Båstadsgatan visar han broderi. T o m 31/5.

Årtiondena efter den abstrakta expressionismen började ateljébegreppet ifrågasättas och luckras upp. När konstnären John Baldessari undervisade på CalArts utanför Los Angeles på 1970-talet kallade han sin kurs för ”Post-studio art”: konsten skulle inte bestå av att kladda på en duk eller hugga i ett granitblock. Baldessaris studenter fick kasta pil på en karta, sedan åkte klassen dit och gjorde konst på platsen.
Men trots konceptkonstens etablering blev ateljén såklart aldrig irrelevant – den enda förändring som kanske kan spåras är ett erkännande av begreppets mångsidighet. När konstnären David Reed mot slutet av 1980-talet frågade sin kollega Félix González-Torres om han kunde få besöka hans ateljé svarade den senare att han inte hade någon. ”I am a kitchen table artist”. Reed kom senare att inse sitt feltänk – ateljén kan vara ett köksbord, likaväl som en luftig industrilokal – och ångrade det ogjorda besöket.
Nu stoltserar konsthögskolor med att erbjuda studenter egna utrymmen. Visst kan man se det som ett tecken på konstnärsrollens ökade individualisering och professionalisering i det personliga varumärkets tidsålder. Men det egna rummet, ovillkorat, kan även vara en motvikt till krav på uppvisning och flexibilitet.
I en essä har David Reed frågat sig: ”Hur kan jag rättfärdiga att göra konst som jag hoppas knyter an till världen, om det kräver ett strategiskt, tillfälligt, avskärmande från världen?” Detta är inte ett dilemma unikt för vår tid, utan snarare ett bevis för ateljéns fortsatta relevans.
Malmö Open Studios, 3-4 maj. Se www.malmoopenstudios.se
Gå till toppen